Rebel Priest
Lesson in Love

Det ser ju inte speciellt spännande ut, alltså omslaget till Rebel Priests nya album Lesson in Love. Jag läser lite om bandet och noterar att de har tre album och en EP i bagaget, första albumet släpptes 2015. Bandets namn har tagit inspiration från en gravsten för en shaman som var både präst och rebell. Citaten från olika medier hyllar bandets retroattityd och anspelning på äldre musik och visst kan du höra tendenser av Iron Maidens debut här, av klassiska Motörhead och så vidare.

Fantasi är inte bandets starkaste sida, det är enkel och direkt hårdrock som får tankarna att dras sig till band från svunna tider. Det är inte bara det musikaliska som känns uppenbart stulen utan också lyriken som är simpel om öl, brudar, kärlek och vad det nu kan vara – ingenting djupare eller tänkvärt. Till och med ljudbilden känns gammal rock snarare än något som faktiskt spelats in på 20-talet och då menar jag inte 1920-talet.

Människor har en skrämmande tendens att förvilla sig med att fornstora dagar var bättre och drömma sig till en sådan romantiserad värld. Men tiden går så vitt vi vet bara framåt och det vi har är nu, så varför inte kasta backspegeln åt helvete och skriva något fräscht, något intressant? Nej, jag vill låta som något från ett äckligt källarvalv som någon upptäckte vid en urstädning eftersom det är läskigt att tänka nytt. Det här är en tråkig och förutsägbar liten EP, svårt att se någon större poäng med den, att inte vara urkass är knappast ett bra säljargument.

Kanske att retrorockfans gillar detta, men även dem borde väl tröttna någon gång. Hur många gånger kan man, och hur många band kan, göra samma sak utan att folk lessnar? Visst är väl inte Lesson in Love dålig på något sätt, låtarna är väl okej och så, men hur engagerar man sig i något man redan hört till leda? Och hur undviker man att tappa allt hopp om mänskligheten när den är så här tråkig? Nej, denna kastar jag direkt.

HHHHHHH