Kerion
Cloudriders: Age of Cyborgs

Det är cyborgarnas tid för Kerion, det är ett nytt avsnitt i deras pågående Cloudriders-historia, det är tredje albumet med en sådan titel. Omslaget är snyggt och de stoltserar med lite power metal-gäster som Elisa C. Martin känd från Dark Moor och Fairyland och några andra kompetenta musiker. De kallas för serietidnings-metal av skivbolaget och kanske är det sant för det ger ju lite känsla av sci-fi i det formatet. Åtminstone ger omslaget det. Konceptet för det nya albumet är självklart cyborger, det säger ju titeln, det står också i pressmaterialet att det ska vara lite steampunk-känsla, men det vet jag inte det känns mer putsat och så vidare.

Det hörs tydligt på sånginsatserna att det inte är engelska som är förstaspråket då det är tydlig accent på det mesta, bandet är franskt för övrigt. Det är ganska tydligt att det är konceptuellt med talade inslag och så vidare, accenten hos sångarna kan störa lite tycker jag. Musikaliskt är det ganska power metalliskt men med lite modernare inslag ibland kanske. På ett sätt kommer jag att tänka lite på Scanner, men det kanske är för likheten i konceptet. Det bjuder ju inte direkt på samma fräscha känsla som Scanner gjorde i slutet av åttiotalet, inte heller bär det samma tidlösa känsla som Scanners debut. Det är hyfsat varierat och det finns ett hyfsat djup, samtidigt känns det mycket som att vi hört det förr. Och albumet är för långt, över femtio minuter bör undvikas av de allra flesta.

Kerion säljer inte ett över femtio minuter långt album, inte heller skapar de några riktigt vassa låtar. Visst finns det positiva inslag men som helhet blir det ändå inte ett album som griper tag i mig. Jag tycker att Kerion håller hyfsat bra klass rakt igenom, de lite moderna inslaget än positiva och ibland blir det nästan sci-fi-känsla, men helheten är trots det ganska medel. Det finns både bättre och sämre album inom genren och jag hittar väldigt lite kring Age of Cyborgs som faktiskt griper tag i och fångar mig.

Helt okej album ändå, bra kan man nog till och med drista sig till att påstå. Men knappast en tidlös klassiker, det är lite för långt, de talade partierna bjuder på händelser men ”röstskådisarna” är inget vidare och brytningen blir lite jobbig att höra. Så det är kanske inte ett album jag skulle välja, samtidigt är det svårt att se att det skulle kunna gå sådär våldsamt fel med detta album, det är tillräckligt intetsägande och platt för att tilltala den normale spotifylyssnaren. Har du inga större krav på tidlöshet, originalitet och så vidare kanske det är ett lysande alternativ, det är bra men knappast fantastiskt.

HHHHHHH