Fragmentum
Masters of Perplexity

Mästare av bryderi kallar belgiska Fragmentum sitt nya album, ett album som är en hel timme långt och åtföljs av en hel massa bilder och en väldigt kortfattad samt intetsägande presstext. Det är väl inte helt förundransvärt om man blir lite perplext under tiden man kikar på albumet som är belgarnas andra, omslaget ser lite ursprungsfolkigt ut eller något. Det är logiskt när jag läser att de inspireras av Maya-folket och den kulturen, eller kanske är det myterna de täcker. ”No fillers, only killers” läser jag också och sådana kommentarer brukar få mig fundersam – det är också ytterst sällan det faktiskt är så.

Musikaliskt är det väl någon dödsmetallhistoria, av det moderna och melodiösa slaget. De har turnerat med Children of Bodom, det är i samma region musikaliskt men med lägre fart och kanske mer variation på Fragmentum. Sånginsatsen är dessutom bedrövlig hos Fragmentum, det finns många värdelösa vrålare och här har vi en till. Ljudbilden är inte överdrivet fantastisk heller, men det kanske är på grund av låtarna. Djungler och Maya kanske borde ge en viss känsla av äventyr men det tycker jag inte att vi får från Fragmentum, mest modern metal, ingenting överdrivet originellt, och inte heller speciellt intressant.

Ett ganska bedrövligt album faktiskt, svaga låtar, ointressant framtoning. Det känns som pressmaterialet gör sitt bästa för att sälja något ganska osäljbart. Skulle tro att det är anledningen till att de släpper sitt material på egen hand och inte på ett skivbolag som kanske hade kunnat ställa lite andra kvalitetskrav. Det är ett sådant där album som känns lite pinsamt att lyssna på när det saknas självkritik och eftertanke. Det är svårt att sätta fingret på något enstaka som inte är bra här, det är snarare helheten där låtarna inte är bra nog, genomförandet minst lika svagt, det finns helt enkelt ingenting värt att bry sig om här.

Det är inte bara jag som påstår det heller jag såg ett flertal väldigt negativa recensioner och jag kan inte annat än sälla mig till dessa recensenter och påpeka att det inte finns en enda anledning att kika på detta album då de positiva inslagen är så få att man får leta efter dem med ett mikroskop, de negativa är däremot lättfunna. Ett klart exempel på hur narcissism kan se ut, en trio talanglösa belgare som skriver upp sig själva i ett av de mest förljugna pressmaterial jag läst. ”No killers, only fillers” eller egentligen är det inte ens så bra, det är så pinsamt att det till och med är svårt att såga på ett snyggt sätt.

HHHHHHH