Anims
God is a Witness

Man kan inte direkt beskylla Anims för att pryda sitt debutalbum med det mest uppseendeväckande omslaget som någonsin publicerats, så det skulle ju kunna vara tur för dem att det är musiken som är nummer ett. Samtidigt ska man ju inte glömma att utseendet är en del av det som ska väcka intresset, men det är ju ett debuterande band så man kanske kan ha lite överseende. De kommer på Burning Minds Groups Sneakout-etikett där de brukar smyga ut sina spännande prospekt, lite hit eller miss där om jag ska gå på tidigare alster jag hört.

Anims är ett band som frontas av en kvinnlig sångare kallad Elle Noir, och man kan ju bara hoppas att klichéerna blir lite mindre plågsamma efter det. Hon har en ganska klassisk kvinnlig rockröst, tänk ungefär valfritt kvinnligt rockband i stil med Heart eller liknande och du vet hur det låter. Inte bara sången är så utan även stil och produktion. Väldigt lite sticker ut. Eller, ingenting sticker ut faktiskt, det känns som att God is a Witness lånar hejvilt vilket säkert till och med Gud skulle notera om han skulle lyssna. Och Gud kan ju knappast beskyllas för vare sig kompetens eller uppmärksamhet, vilket kanske är anledningen till titeln med förhoppningen att vi inte ska märka att bandet önskar vara rockstjärnor men saknar förmågan att skriva låtar.

Jag kanske har en lätt ointresserad ton till detta album, men det är trots allt ganska schysst så – svårt att se att du kan gå fel då låtarna är bra, sången bra, hyfsat snygg ljudbild och så vidare. Problemet är bara att det är totalt ointressant, ett album som gör avtryck erbjuder något speciellt, det kan vara unika inslag, riktigt grymma låtar, någonting som känns personligt och fräscht finns alltid där. Problemet idag är att även om detta kanske är bättre än vad Joan Jett, Pat Benatar, Heart och andra gjort så har det ingen personlighet eftersom det bara är ett putsande på deras koncept. Musik är ju inte möbeltillverkning eller tillverkning av datorer där ett ständigt putsande har en poäng, inom musik bidrar bara detta putsande till att göra genren lite mindre intressant. Heavy Metal blir inte bättre av fler variationer av Number of the Beast, det som finns är redan mer än tillräckligt, konst ska nyskapa, komma med nya vinklar, håna, eller göra något som sticker ut – det är konst och för mig ska musik vara konst – detta är definitivt varken kreativt eller konst.

Du lär nog inte bli direkt besviken med God is a Witness, det är en solid produktion, ett kompetent album på många sätt. Det är bara synd att det inte erbjuder någonting som gör att man skulle vilja spela det igen, man kan ju undra lite över slöseriet med naturresurser att trycka fysiska exemplar av ett album ingen köpare kommer att spela mer än någon enstaka gång. Men samtidigt är det ju inte dåligt så man kan ju inte direkt såga det heller – men album som detta är anledningen till att jag alltmer tröttnat på både Hallowed och rockmusik.

HHHHHHH