AIT!
Romanticismo Oltranzista

Jag läser om AIT! som ett av de viktigaste neo-cabaret-projekten i den mörka musikens väld och hur deras skivor snabbt sålt slut, men att värdera det är inte helt enkelt då de inte ger några uppgifter om upplagor. Inte heller ger internet jätteenkla svar på detta album, en snabb sökning genererade inte mycket i form av recensioner. Albumet släpptes ursprungligen 2007 och fick komma på vinyl tidigare i år, och kikar jag på bolagets sida har de inte tagit bort möjligheten att beställa vare sig den svarta eller vita vinylen totalt 250 exemplar ska ha släppts. Så är ni intresserade är det ju bara hoppa över till bolaget och beställa.

Det är lite kabaré över musiken, den typen av känsla får jag när jag lyssnar. Revy, buskis, varieté, ni vet sådan där lite gammeldags scenunderhållning. Atmosfären är ganska mörk och det ges också lite influens av disko och nattklubb, eller kanske strippklubb. Sången är på italienska, det är ju fräscht. Sångaren är dock inte speciellt bra. Variationen är ganska stor och samtidigt flyter låtarna snyggt ihop till en enhet och en logisk progression genom albumet. Tempot är genomgående lågt dock, vilket gör att man kan få känslan att variationen är mindre än den faktiskt är men speltiden är ganska sansad på 44 minuter så man kanske kan leva med det.

Ett segt och ganska tråkigt album kan jag konstatera, det tar aldrig någon fart och det känns mest som att det handlar om stämningarna och inget annat. Det är ju kul att det sjungs på italienska, det är för mycket engelska oftast men samtidigt ska ju låtarna också vara bra och det här känns mest som stämningsmusik och inget annat. Det är inget man bara slår sig ner och lyssnar på, kanske om man läser en bok? Det är ju inte heller ett album du spelar i bakgrunden om du kör bil eller jobbar, då vill man ju ha mer fart och fart finns det ingenting alls av på detta album. Att det känns så sömnigt är den största bristen för mig, det är svårt att behålla fokus på albumet och vad man lyssnar på under speciellt lång tid då väldigt lite i det musikaliska håller en intresserad.

Inte ett album jag kan rekommendera, det känns betydligt lämpligare att titta efter sin nästa musikaliska bekantskap någon annanstans. Visst är det väl också positivt att de faktiskt stilistiskt vågar sticka ut, men att våga sticka ut kan ju gå åt båda håll. Samtidigt är det ju så att för att lyckas måste man våga ta risken att misslyckas och även om Romanticismo Oltranzista känns misslyckat så är det ändå roligare med det albumet än alla dessa dussinprodukter som måhända är bättre men helt saknar värde – dock lyssnar jag hellre på dem då Romanticismo Oltranzista knappt ens går att lyssna på, men de försöker ju åtminstone vilket är mer än man kan säga om oerhört många band.

HHHHHHH