Wig Wam
Never Say Die

Det var ingen speciellt originell titel de hade på sitt nya album, norska bandet Wig Wam. Inget direkt lysande omslag heller, det känns inte som de jobbat speciellt hårt på den aspekten av sitt första album på nio år – det har ju trots allt varit tyst kring bandet sedan 2012 och de kommer med ett album som på ytan inte ser speciellt intressant ut. Men vad har då norrmännen lyckats knåpa ihop som sitt comeback-alster?

Ett dussin låtar bjuder de på, i glammig poppig hårdrockstil med god energi och så vidare, vissa kanske skulle sätta glam-metal-etiketten på dem – det kanske inte är så fel. De bygger sig musik kring tydliga melodier och medryckande refränger, ganska klassiskt glammig sångare och ett tydligt inslag av nostalgi. Det kan väl inte gå fel? Antagligen inte, men det i sig är ju inte överdrivet kul, det som talar för norrmännen är dock att de också kommer med en del fräschare inslag och känns moderna samtidigt som den nostalgiska ådran får utrymme – sådant är positivt.

Mycket underhållande album, bra låtar och så vidare, finns inte mycket att vara negativ till när det gäller detta album. Alla tolv låtar är trevliga och tilltalande, kanske att femte spåret Kilimanjaro och avslutande Silver Lining är snäppet vassare än de andra spåren men det finns nog hit-potential i många av de tolv. Det man skulle kunna klaga på är väl kanske bristen på originalitet men när det är så bra som detta behöver man inte bry sig lika mycket på den punkten. Alla som uppskattar genren borde uppskatta detta album, det är riktigt bra.

Oerhört trevligt album, vissa webrecensenter påstår att det skulle vara ett av de bästa albumen som någonsin gjorts om man ska tro deras betyg men så bra är det knappast. Däremot är det väl ändå hyggligt minnesvärt och kanske ett långskott när det gäller topplistorna för 2021, men det få vi väl se när året väl ska sammanfattas. Vad jag kan konstatera nu är att det är ett riktigt trevligt album och att de nio åren mellan album kanske gjort Wig Wam gott.

HHHHHHH