Royal Hunt
Dystopia

Royal Hunt är ett band som varit med ett tag, debuten kom redan 1992 och nu är det femton album och diverse annat material som de släppt. En diger diskografi kan man väl påstå utan att överdriva, en med paradoxer, rädsla, uppdrag, liv, en och annan clown, och numer också en dystopi. Ganska snyggt omslag trots allt och det finns väl alltid hopp när ett band som Royal Hunt kommer med ett nytt album, de har ett storslaget tänkande som ofta ger storslagen musik.

Episkt är väl ett ord som kommer i åtanke när jag tar mig an Royal Hunt och deras Dystopia, ett konceptuellt album med stora arrangemang. Progressivt är väl också något som ofta används när man nämner Royal Hunt, jag tycker väl orkestralt eller symfoniskt blir mer träffande då Royal Hunt inte direkt stilistiskt förändrat sig speciellt mycket sedan nittiotalet. Deras musik känns lite teatralisk tycker jag, med bra sång från DC Cooper, med hyfsad variation, men kanske inte alltför mycket fantasi. För den som hört Royal Hunt tidigare är det en stil som känns väldigt välbekant.

Royal Hunt bjuder oss egentligen ganska mycket på vad man kan förvänta sig, det är ingen större överraskning. De är kompetenta på många sätt, men jag vet inte om den kreativa förmågan är lika imponerande då jag ofta tycker att de göra solida och kompetenta album men sällan riktigt vassa och detta saknar också det där lilla extra. Det finns en och annan fin låt som The Art of Dying och kanske Snake Eyes men det där riktigt minnesvärda och fängslande finns inte där och lite känns det som det mesta från Royal Hunt, man vet vad man får och det kanske räcker.

Dystopia är storslagen, episkt och teatralisk, men storyn är ganska tunn och man tröttnar ganska snabbt – på många sätt som en sådan där storfilm som ofta är snygg men ganska idéfattig. Bättre fantasi, mer kreativitet och överraskningar efterlyses, det känns lite som business as usual för Royal Hunt.

HHHHHHH