Poverty's no Crime
A Secret to Hide

Trettio år har de hunnit tillräkna sig nu, det tyska progressiva metal-bandet som inte anser att fattigdom är ett brott. Den här gången har de en hemlighet att dölja, det kan väl inte vara detta album för det lär de ju vilja sälja så de får inte lite stålar för besväret. Det är ett album med snyggt omslag, ganska dramatiskt faktiskt och det kanske torde vittna om att det jubilerande bandet har något dramatiskt även innanför omslaget. Ett album som spelades in och skapades utan att bandets medlemmar träffades, de restriktioner som Corona-situationen krävde förhindrade det så det skapades i sovrum, kök, vardagsrum och så vidare. En situation som borde kunna föranleda lite spännande tankar och kreativa impulser.

Om processen var klurig med restriktioner att övervinna och så vidare känns det ändå som att de uppnått någon sorts normalitet med musiken eftersom det låter ganska klassiskt Poverty’s no Crime. Det betyder ganska klassisk progressiv metal gärna med långa spår, mycket keyboards, tydliga melodier och en hel del atypiska inslag. Det som först slår mig efter att jag konstaterat att bandet känns igen och inte direkt slår in på en ny bana är hur självklart allt låter och hur levande ljudbild de lyckats skapa. Om man bara ser till ljudbild och så där kan det mycket väl vara det bästa de skapat, variationen är stor, komplexiteten också även om det aldrig känns invecklat eller onödigt komplext. Visst finns det väl utrymme att kapa lite här och var, det gör det nästan alltid hos progressiva band, men det blir inte för mycket med en timmes speltid.

Prestationen hos bandets medlemmar känns riktigt vass, sångare Walsemann låter fantastiskt bra och hela ljudbilden har ett liv jag inte hört från dem tidigare. Baksidan, om man nu ser den som det, är att det är lite för välbekant. Jag minns när jag först hörde bandet hur fräscht och intressant det lät då, nu är det ganska mycket samma typ av låtar fortfarande, visserligen med bättre ljudbild men likväl inget som träffar mig på samma sätt. Det ska inte underskattas hur mycket fräscha låtar faktiskt betyder, känslan av att man hör något för första gången är ganska magisk, det ska dock påpekas att väldigt få band lyckas ge den känslan mer än en gång. Nu när jag skriver och lyssnar kan jag inte undgå att tänka på hur imponerande det varit om det här varit den första bekantskapen med Poverty’s no Crime, men nu är det inte det men man måste imponeras över hur väl de filat till sitt koncept och hur bra albumet faktiskt är.

Sticker det ut tillräckligt för att verkligen göra avtryck för min del? Jodå, ett ganska bra avtryck gör det nog men jag är väl tveksam till att det blir ett album som kommer att finnas med bland de absolut främsta när 2021 ska sammanfattas. Samtidigt kan jag konstatera att gillar man progressiv metal så kommer man att gilla detta album, det finns väldigt lite att klaga på och efter trettio år känns Poverty’s no Crime fortfarande lika relevanta. Jag tycker inte att detta är en hemlighet att dölja, det är ett album som förtjänar uppmärksamhet.

HHHHHHH