Plasmodium
Towers of Silence

Det talas om kosmisk black metal, men där allt vänds uppochner när bandet adderar psykedeliska inslag tillsammans med atmosfäriska. Det jämförs med någon form av drogtripp, en som går snett. Kanske är det vad man kan förvänta sig av ett andra album från ett gäng australier som tagit sitt namn från den sorts organism som orsakar bland annat malaria. Och visst känns det väl intressant, roliga idéer som LSD eller något sådant i musikform, och dessutom ett intressant omslag, kan det gå snett?

Musikaliskt är det rotat i den extrema, där det kanske drar det i extrema riktningar. Det känns lätt kosmiskt, som något av en färd genom universums tomhet och kanske deprimerande mörker varvat med ögonblick av bedövande skönhet. Kreativt sett är det definitivt väldigt spännande, jag tycker väl dessutom att det finns både djup och en del lite fräschare idéer här. Produktionen är bra för genren, men kanske ingen ljudbild som riktigt tilltalar den breda massan. Inte heller det mest varierade albumet jag hört så kanske att speltiden på närmare femtio minuter är väl tilltagen.

Är det bra? Jodå, det kan man väl tycka att det är, men knappast fantastiskt. Det känns kul eftersom det är fantasifullt och kreativt, men jag vet inte om en knasig drogtripp huvudsakligen i rymdens mörker egentligen är speciellt tilltalande. Det kanske bara är jag men jag tycker inte jag får ut någonting av att lyssna på Plasmodium, bandets musik är väl förvisso bättre än att få malaria men det är inte direkt ett positivt betyg eftersom massor av saker är bättre än malaria. Det kanske trots allt inte är så värst kul, jag har ju hört mycket som är bättre om jag säger så – samtidigt finns det ju alltid argument för det kreativa och det som inte bara är enkelt och tanklöst, så visst finns det många positiva aspekter.

I slutändan tycker jag att Plasmodiums musik känns ganska blek och faktiskt ganska tråkigt, jag vill alltid tycka om sådant som är lite galet, annorlunda, tokigt, kreativt, mysko, knasigt, mörkt, och allt vad det kan vara. Plasmodium trycker på många av dessa knappar men helhetsintrycket blir trött och lite tråkigt, det är kanske som en snedtripp. Inte ett av mina favoritalbum helt enkelt.

HHHHHHH