Needlepoint
Walking up that Valley

Det här var ju ett kul omslag, den får det bli. Det var väl så jag såg det när jag valde detta album för lite bilmusik, och den här gången kanske omslaget faktiskt var en lämplig indikator på vad som skulle komma genom högtalarna. Bandet är norskt, de har en ganska intressant progressiv rockscen där i det lätt ociviliserade landet i väst – kanske är det norrmännens otrevliga och kantiga natur som gör dem till så lämpliga proggrockare och svartmetallare. Det baserar jag på ett ytterst begränsat urval förstås, men utifrån mina iakttagelser kan det vara så. Men Vad ska man då säga om Needlepoint förutom att deras senaste alster har ett kul omslag?

Progressiv rock, jazzig och melodiös, med element av det förgångna och klassiska där man kan dra namn som ELP eller Camel, men inte utan att de tar lite egna vägar. Hyfsat spännande ljudbild tycker jag. Modern och fräsch ljudbild, dock inte utan nostalgiska inslag. Variationen är stor, djupet likaså. Det är en ganska äventyrlig ljudbild och sånginsatsen är riktigt bra med stor emotionellt djup. Vi får åtta spår och en sansad speltid på ungefär 44 minuter, bra också att de i ganska stor utsträckning undviker de evighetslånga spåren.

Bra album! Riktigt bra! Jag gillar hur de spelar på det klassiska men kryddar det riktigt snyggt med sin egen prägel så att det blir både välbekant och fräscht. Sångaren är dessutom en av de bästa i genren, något som definitivt är positivt då sången definitivt är ett definierande element för detta album. Jag ser ingen svaghet i detta album, styrkorna är fler där kanske det inledande spåret är det jag gillar bäst men även tredje spåret Web of Worry är riktigt vasst och minnesvärt.

Minnesvärt, vasst, intressant och spännande, det går att säga en hel del positivt om detta album, en demonstration i bra musik av ett riktigt bra band. Jag tycker definitivt att du ska kika närmare på detta album, speciellt du som uppskattar den progressiva rockmusiken.

HHHHHHH