Levara
s/t

I pressmaterialet görs det stor sak av att Trev Lukather, son till välkände Steve med samma efternamn, är med i Levara som också består av en trummis från One Direction och en sångare – på albumet tycks det vara en gästbassist. Det lustiga i det är väl att nu när jag väl kommit till detta album i mitt skrivande har Trev blivit kickad av okända skäl, det står på bandets kanaler att han ställde något ultimatum om något men det låter ju konstigt att man som band inte skulle kunna diskutera sinsemellan och komma fram till en lösning. Men det skulle innebära att Levara kanske dör innan det ens kommit till liv ordentligt med tanke på att intrycket man får är att Trev i mångt om mycket var den drivande kraften bakom debutalbumet och kanske även bandet. Men det får väl framtiden utvisa, vad ska vi säga om albumet som sådant?

Poppig rock/AOR, väldigt mycket melodi, en del snyggt gitarrlir, hyfsad sånginsats, klämkäckt till tusen, lätt att tycka om skulle jag påstå. Den som gillar musikstilen dras nog lätt till detta album, det trycker på de knapparna. Men det är inte direkt späckat med nya fräscha idéer, det som talar mest för det är den lite poppigare stil som erbjuds kontra mycket liknande, det tillsammans med en ganska dynamisk ljudbild. Låturvalen är ganska mycket som man kan förvänta sig från ett album i genren, inga överraskningar här egentligen. Kanske inga överraskningar alls. Sångaren är ganska bra men låtar lite tam och för mycket pojkband för att verkligen bära låtarna, tänk Automatic med Joseph Williams och det blir något helt annat – och bättre.

Det är bra överlag, jag har inga större klagomål mer än att det inte är ett album som gör något större avtryck. Lite fegt kanske, det körs beprövade knep och vågas inte riktigt kasta sig ut över avgrunden för att testa något lite mer spännande. Kommersiellt gångbar rockmusik, det börjar bra men sedan tycker jag att albumet dör allteftersom det fortgår, som att det fanns inspiration i början och sedan försvann den allteftersom det spelades in. Nu har de väl knappast spelat in låtarna i den ordning som de kommer på albumet, men det hade varit logiskt om så vore fallet. Lite känns det just som en debut, man vill inte riktigt sticka ut hakan med något mer spännande utan man kör det gamla och beprövade vilket leder till ett album med några vassa spår men utan riktig livskraft.

På ett sätt kanske det vore bäst om bandet dog nu när de bröt med Trev Lukather, men samtidigt kanske det kan vara positivt för dem – vem vet, de kanske vågar mer nästa gång. Är det ett album att skaffa? Kanske, kanske inte, lite är det ett album som egentligen inte spelar någon roll – det har sina höjdpunkter, det är trevligt att lyssna på men kommer knappast finnas med bland favoriterna, jag kommer att radera det.

HHHHHHH