Creye
II

Det börjar på en trasig motorväg och slutar sedan med ett kärlekskrig när svenska bandet Creye släpper sitt andra album som de fyndigt nog kallar II. De har skaffat sig en ny sångare, och har valt ett småbarn som omslagskonstnär. Innanför det tråkiga omslaget får vi ett dussin låtar vars titlar indikerar avsaknad av originellt tänkande, alternativt ett ironiskt parodiskt sinne – men eftersom svenskar generellt saknar humor och nästan aldrig förstår ironi är nog det förstnämnda mest troligt.

Poprock med klämkäcka låtar, kommersiell framtoning med lättillgängliga låtar – det är vad vi får när vi lyssnar på Creyes andra album. Den nye sångaren är hyfsad men knappast fantastisk, han kunde gott våga lägga lite mer själ bakom stämman ibland för att piffa upp energin i albumet. Det känns väldigt tillrättalagt hela tiden med ett starkt hantverk, ingen överdriven variation och allt känns gjort enligt ett format snarare än av passion. Lite överarbetat kanske man kan säga med den väldigt putsade ljudbilden, sångaren som låter som han anstränger sig för att träffa rätt snarare än lägga någon själ i låtarna, men speltiden är sansad och det låter snyggt och blir lätt att tycka om.

Det är väl knappast ett makalöst bra album, men trevligt att lyssna på med sina oförargliga poprocklåtar som lätt passar in i skavradions utbud av musik designad främst för att inte väcka anstöt. Jag hade gärna sett lite mer själ och hjärta i låtarna, lite mer energi och kraft – det blir lite tråkigt när det blir för tillrättalagt och putsat. Det bästa med Creye är dock att de undviker att bli riktigt tråkiga, de är ganska lätt att tycka om även om de aldrig blir riktigt minnesvärda. Kanske att det finns mer att hämta om de väl vågar släppa handbromsen och lossa på åtminstone hängslena eller livremmen, för nog är det lite fegt och försiktigt.

Jag kan tro att man gillar detta om man dras till den melodiösa poprock som Frontiers väldigt ofta släpper, det är dessutom svårt att ogilla. Det är svårt att hitta riktigt starka argument mot II, men samtidigt är det inte helt enkelt att hitta riktigt starka argument för – det är ett fint album att lyssna på som bakgrundsmusik när man städar hemma, kör bil, eller något annat där man vill ha lite vitt brus som städar bort tystnad eller störande ljud. Så även om II inte imponerar så är det ett ganska bra album som man definitivt kan lyssna en stund på.

HHHHHHH