Christian Liljegren
Melodic Passion

Den gode Christian har varit med ett tag nu, i pressmaterialet får jag veta att det är fyrtionde albumet han medverkar på, det tycks vara det tredje under hans eget namn. Han har onekligen hittat sin passion i livet med gud och melodiös hårdrock, vilket kanske är bättre än att vara ständigt deppig men ständigt deppig tycks ändå skapa bättre konst än religiöst och på Liljegrens album är ofta gudsbudskapet lika subtilt som att slås i skallen med en knölpåk. Men samtidigt är det inte fel med ett budskap man tror på, det är ju trots allt roligare om man vill säga något med sin musik även om jag personligen tror lika mycket på Tolkien som på bibeln, men visst även Fantasy kan säga något.

Det är melodiöst denna gång också, inspirerat av klassisk hårdrock såsom Rainbow, och så vidare. Svårt att inte bara dra paralleller till många av de andra projekt Liljegren hörs och har hörts i, han håller sig till denna musikstil och har kastat ur sig något album om året i över trettio år. Så du ska inte förvänta dig överraskningar, han sjunger ganska bra som han brukar, melodierna och refrängerna är tydliga, gudsbudskapet ligger som en tung blöt filt över allting. Variationen hade nog kunnat vara större, men det går väl inte att klaga nämnvärt på produktionen som är bra och trevlig.

Albumet är bra men när det blir för mycket ”I need you lord…” och sådant trams är det svårt att uppbringa entusiasmen som behövs för att verkligen dras till det. Men visst kan man inte ifrågasätta hans passion och den som inte störs av budskapet har säkert större glädje av Liljegrens starka passion än vad jag har. Kanske att det öppnande titelspåret tilltalar mest av de vi får på albumet, men det finns några ganska snygga nummer att lyssna på här. Det som inverkar mest negativt är förutom temat bristen på fräscha och originella idéer, jag kan förstå att man har passion för ett ämne men till slut borde man tröttna även på det – själv har jag inte gjort ett enda album i denna stil och är för trött på genren för att ens tänka tanken (kanske ska tillstås att jag inte heller har kompetensen för det och bara använder det som ett exempel på absurditeten att fortsätta upprepa samma sak ad infinitum).

Christian bjuder oss på ett ganska trevligt album som absolut är trevligt och melodiöst att lyssna på, med en stor dos nostalgi borde det kulla gå väl hem hos många. Det ska dock återigen påpekas att man måste anstränga sig ganska rejält för att inte budskapet ska störa den som inte är väldigt insnöad på gud och dennes välgörande förmågor, men fyrtio album är imponerande och det fyrtionde är helt i stil med de föregående.

HHHHHHH