Avaland
Theater of Sorcery

Jag är en stor fan av rockoperakonceptet och har en samling ganska välfylld av Ayreon- och även Avantasia-album, det tycks som att unge franske musikern Adrien G. Gzagg är detsamma. Han framför tillsammans med gäster sin historia Theater of Sorcery, tycks som att han lärt sig stava från Dream Theater och har således stavat albumtiteln fel – om det nu inte är en stilistisk grej, ganska löjlig i så fall. Det slår mig inte som att Avaland bjuder på så mycket fantasi, omslaget förnimmer om Avantasia, logon likaså, titeln kanske har inspirerats av Dream Theater – överlag känns det kanske inte överdrivet nyskapande.

Power metal av det episka slaget med flera olika sångare, lite teatraliskt kanske man kan beskriva det som. Ingen sångare i rollistan slår mig som alltför imponerande, speciellt kanske inte Gzagg som har huvudrollen i berättelsen. Det känns lite som en debut, lite försiktig och det blir inga äventyr utanför redan upptrampade stigar. Lite som Avantasia light eller något sådant, inte lika spännande som föregångarna. Inte heller ett speciellt varierat album, men hyfsat producerat, ganska starka melodier, men också kanske lite förutsägbart.

Det här albumet har fått förvånansvärt höga betyg från diverse recensenter runt om på nätet, jag har svårt att se varför. Det är en ganska bra debut, och ett ganska bra album, inget snack om det. Samtidigt kan man ju inte direkt bli alltför imponerad av en halvblek Avantasia-kopia, det finns mer än tillräckligt med Avantasia-album redan och en hel del andra kloner som också gör det helt okej, och jag tycker väl inte direkt att Avaland tillför något som vi inte redan fått från dessa band. Så kanske ett frågetecken för varför man väljer att göra ett album som Theater of Sorcery.

Avslutande spåret Rise from the Ashes är förmodligen albumets bästa, men det finns väl inga direkt svagare spår även om kanske inte heller något spår känns sådär överdrivet vasst. Gillar man rockoperaformatet kan man uppskatta detta album, det är ganska lätt att tycka om och produktionen är av god kaliber. Samtidigt har jag svårt att se att det är ett album som kommer att göra något större avtryck i musikhistoriens alltmer digra volymer, det är inget album som kommer att ses som en milstolpe, inget album som kommer att lyftas som ett av 2021-års bästa, så det blir kanske som mest en fotnot. Men det är ett trevligt album att lyssna på och det kan ju faktiskt vara tillräckligt för att ge det en chans.

HHHHHHH