The Smashing Pumpkins
CYR

The Smashing Pumpkins är ett framgångsrikt band som gjort en del avtryck genom åren med sin alternativa rock. De verkar också haft en lite halvstökig karriär med avbrott och så vidare, men nu är det åter större delen av originalbandet och har varit så de två senaste albumen. Corgan och hans band has satsat hårt på detta album som producerats av Corgan själv, de har släppt animerade videos i en femdelshistoria, och albumet CYR kommer som ett dubbelalbum med hela tjugo spår. Jag vet däremot inte om jag tycker att omslaget imponerar men jag antar att det inte är det som ska sälja bandets musik, det sägs att de är en stark kraft inom den alternativa rocken. Själv ska jag erkänna att detta är första gången jag lyssnar på The Smashing Pumpkins, jag har hört något enstaka spår i förbigående men har aldrig egentligen hört något de gjort – hur man nu kan ha missat det.

Musikaliskt är det alternativrock som drar influenser från lite här och där, det mesta känns bekant samtidigt som man får intrycket att av bandet verkligen anstränger sig för att inte hamna i ett fack. Ljudbilden känns modern och stilen känns inte heller direkt daterad, sångaren är nasal och ger ett nästan klagande intryck i sitt sätt att framföra låtarna – som att man lyssnar på någons ständiga klagosång. Känns som ett album i ett ganska trött stämningsläge, kanske ett för ett haschdimmigt rum fyllt av trötta individer där livslusten sedan länge lämnat tillvaron. Jag måste säga att sången är bedrövligt dålig. Och tjugo låtar, varför? Det är ett långt album, speciellt med så lite variation som erbjuds, och du ska ha ett betydligt bättre tålamod och bättre förmåga att fokusera än jag för att orka ta dig genom dessa låtar och de 73 minuter du behöver för att spela allihop.

Men det är inte för mycket av det goda som är problemet, det är att majoriteten av de tjugo låtarna känns trötta och fega. Som ett album i mängden av ett band som gör sitt bästa för att upprätthålla en fasad av någonting, jag har inte hört dem förr så det intrycket kan ju vara helt gripet ur luften men det känns som att bandet anstränger sig så mycket för att åstadkomma något för att tillfredsställa någon som inte nödvändigtvis är sig själv och det gör att de mest åstadkommer något stelbent och tafatt. Låter lite som ett sätt att försöka kapitalisera på sitt namn och sin status då många av dem som hjälpt bandet att sälja över trettio miljoner fysiska kopior kommer att köpa detta även om det känns trött och tråkigt.

Jag tröttnar på detta album tre-fyra spår in och tänk dig då att det är sexton-sjutton lika tråkiga spår kvar att lyssna sig igenom. Visst, det är ju inte dåligt på det sättet att man mår fysiskt dåligt av att lyssna, det är bra producerat och har hyfsat solida spår men som album blir det inte speciellt tilltalande och jag känner väl ganska snabbt att det inte kommer att gå att skriva speciellt positiva grejer om detta album. Jag tycks inte vara den enda som ställer mig väldigt frågande till detta albums existens då jag sett en hel del svala recensioner. Jag kan inte påstå att detta album väcker någon nyfikenhet kring The Smashing Pumpkins musik, om det är på något sätt representativt för bandet och deras kvalitéer kan det ha varit ett genidrag att undvika deras musik så länge som jag gjort då det här känns som bortkastad tid och tid är ju något vi människor har väldigt begränsat av.

HHHHHHH