Rome
The Lone Furrow

Rom, Romarrikets och senare Italiens huvudstad, men i detta fall är det luxemburgiska Jerome Reuters projekt där han med sina polare satt samman ett nytt album i en lång rad album där det första kom 2006. The Lone Furrow heter detta nya alster och det har väl inte det mest spännande omslaget jag sett under mina år som musikskribent. Det är för övrigt ett band vi inte skrivit om tidigare på Hallowed och en ny bekantskap för min egen del – sådant kan vara kul. Och i pressmaterialet står det massor med kul om Reuters förmåga men också bandet som reflekterar över och dekonstruerar vår samtid, och det på ett poetiskt sätt av en röst som beskrivs som ett orakel och så vidare. Jag tror att pressmaterialförfattaren hade roligare när han skrev om albumet än jag hade när jag lyssnade på.

Rome kanske inte alltid lätt placeras i ett fack men deras musik känns inte direkt unik, lite folkigt, lite melankoliskt i lågt tempo. Ganska god produktion med ljudbild som passar det folkiga som Rome har att erbjuda. Det är hyfsad variation över albumet, inte mycket dynamik och inte heller mycket djup – det kan kännas lite segt om du föredrar med fartig musik. Det är inte heller för den som föredrar det klämkäcka, här handlar det om musikaliskt berättande, musikalisk poesi kanske, som de föreslår i pressmaterialet. Dock aldrig utan att göra något direkt eget, det känns som att vi hört allt detta förr.

Är det bra? Jag tror att du kan få höra båda ja och nej som svar på den frågan, få verkar ha recenserat hittills och det brukar kunna vara ett tecken på att många recensenter kanske inte gillar det eftersom de flesta av dem sällan skriver negativa recensioner. Jag tycker väl inte att detta album är överdrivet fantastiskt men det har definitivt poänger och går att lyssna på och kanske ibland till och med dras med lite. Kali Yuga Über Alles är ju en sådan låt som rycker med, som är riktigt bra tycker jag.

The Lone Furrow fungerar, det är ett schysst album. Ett som kan vara värt att kika närmare på, det har inga större brister. Samtidigt är det inte direkt det bästa albumet jag hört och lär väl knappast lämna något större avtryck i folks medvetanden, och det är väl knappast ett av 2020-års finaste ögonblick. Men det är nog inte ett album som gör en besviken och Rome ska väl ha plus för att göra något som åtminstone försöker vara något eget, det är inte många som gör. Men i slutändan kan jag ändå inte säga så mycket mer än att det låter bra, låtarna är bra, jag tror inte den som gillar lite mer folkig musik blir besviken – frågan är bara om någon blir exalterad över The Lone Furrow.

HHHHHHH