Formosa
Danger Zone

Inledande hymnen Dynamite är sådär uppkäftig och skön som man vill att den simplistiska, nästan garagerockiga musiken ska vara. Där och då när jag inleder lyssnandet på detta album har jag definitivt vässat pennan som skriver superlativer och andra positiva synvinklar. Album tre för Formosa tar oss till farozonen, Stockholm om du snackar dagens Sverige och norra Italien om vi beger oss ut i ett vidare perspektiv – men de farozonerna är egentligen, sett ur en statistisk synvinkel, inte speciellt farliga, och samma sak kan nog sägas om den tyska trion Formosas tredje album.

Garagerock eller något åt det hållet, det är enkelt och lite ”back to basics” med låtar som går rakt på sak och så vidare. Det är inga konstigheter utan bara ”rock’n’roll” som ibland är uppkäftig men kanske oftare enkel och krusidullfri. Jag skriver garagerock för jag tycker att produktionen lämnar en del att önska, den där enklare känslan av gör-det-själv är det väl inget fel på men nog hade de kunnat snygga till produktionen lite till för att få en mer distinkt ljudbild.

Omslaget är ungefär hälften så explosivt som inledningen, uppkäftig som attans men sedan blir det lite mer konformt skulle man nog kunna påstå. Så första spåret Dynamite är så att säga: Dynamite. Sedan uppskattar jag också nionde spåret Starry Eyes som känns ungefär lika explosivt som dynamitspåret. Det är ändå ganska fräscht och trots att det är förutsägbart så har det sina höjdpunkter.

Det är ett fint album men jag tycker att det är synd att albumet inte är genomgående så uppkäftigt som det är i sina bästa stunder. Det är ett album som hade kunnat skrivas superlativer om men tyvärr är inte tillräckligt stor del av albumet tillräckligt uppkäftigt, flera av låtarna kan nog till och med sägas vara lite mesiga. De har potential men får inte ut den riktigt – Dynamite är dock en riktigt fräsig inledning.

HHHHHHH