Foghat
Family Joules

Label: Metalville
Tre liknande band: Status Quo/Slade/Humble Pie

Betyg: HHHHHHH (3/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Mumbo Jumbo
2. Hero To Zero
3. Thames Delta Blues
4. Flat Busted (And Out Of Gas)
5. I Feel Fine
6. I`m A Rock `N Roller
7. Hit The Ground Running
8. Looking For You
9. Long Time Coming
10. Sex With The Ex
11. Self-Medicated
12. Mean Voodoo Woman
13. Voodoo Woman Blues


Band:
Charlie Huhn - lead vocals, guitar
Bryan Bassett - guitar, vocals
Tony Stevens - bass, vocals
Roger Earl - drums


Discography:
Foghat (1972)
Rock and Roll (1973)
Energized (1974)
Rock and Roll Outlaws (1974)
Fool for the City (1975)
Night Shift (1976)
Live (1977)
Stone Blue (1978)
Boogie Motel (1979)
Tight Shoes (1980)
Girls to Chat & Boys to Bounce (1981)
In the Mood for Something Rude (1982)
Zig-Zag Walk (1983)
Return of the Boogie Men (1994)
Family Joules (2003)
Decades Live (2003)
Foghat Live II (2007)
Last Train Home (2010)
Under the Influence (2016)
Slow Ride (2018)


Guests:


Info:
Produced by Foghat
Carl Davino - assistant engineer
Mastered by Bob Katz
Linda Arcello - design, layout Design, photography
Billy Kemp - photography

Released 2020-05-22
Reviewed 2020-05-26

Links:
foghat.net
youtube

metalville


read in english

Lite eftertänksam kan man bli över att Metalville återsläpper Foghats Family Joules, ett album som släpptes för första gången 2003 och var det första med Charlie Huhn och Bryan Bassett. Eftertänksamheten kommer kanske inte i att de släpper albumet i sig men att det släpper det för att fira sjutton år och knappa två månader sedan releasedatum och det vad det verkar utan att slå på stora trumman och släppa ett extraspäckat album. Jag har lite svårt att se poängen i omotiverade återsläpp, man kan återsläppa för att fira ett jubileum eller något sådant men att bara slumpmässigt släppa ett album på nytt utan att egentligen göra något. Det är samma album nu som 2003, bara annat skivbolag och då ska vi kanske också minnas att den kom i återutgåva 2010 med tre bonusspår.

Musikaliskt är det Foghat, blues-/boogierock, Status Quo är väl inte en oäven jämförelse. Det är inget som direkt slår mig som nyskapande eller spännande, utan ganska typiskt bandet egentligen. Visst var väl en ny sångare en skillnad när det begav sig men nu har ju Huhn hörts med Foghat ett tag så det känns inte så värst intressant ur den aspekten idag. Inte heller känns det bättre än det senaste Foghat-albumet jag recenserade. Vi får tretton låtar och närmare en timmes speltid, det kunde väl ha gjort något åt den saken, en kortare mer direkt version utan så mycket utfyllnad - det hade varit något.

Det är svårt att se vad poängen med återsläpp som detta är, det gör ju ingenting åt musiken utan det är samma album som tidigare. Är det ett försök att göra mer pengar utan att behöva lägga ner något större jobb? Albumet kom ju i återutgåva 2010, firar de tio år sedan återutgåvan och så kommer en ny på tjugoårsdagen 2023. Okej om det hade varit ett fantastiskt album av sällan skådad kaliber men så är inte fallet, det är ett ganska ordinärt album som nu alltså för andra gången på mindre än 20 år släpps i ny utgåva. Visst kan man trycka nya upplagor men det är en annan sak, det behöver inte komma med uppslag och nyhetsartiklar. Men ärligt talat: vem vill köpa denna? Foghats fans lär ju redan ha den och för någon annan är den väl ungefär lika intressant som en servett eller något annat som inte intresserar.

Nej, detta album behöver inte släppas igen, det behövs ingen ny utgåva då det är ett högst ordinärt album som inte gjorde något avtryck 2003 och som lär göra ett ännu mindre avtryck 2020. Nog borde väl Foghat kunna släppa ett nytt album istället, det känns som en betydligt roligare grej än att släppa ett dussinalbum en gång till – bättre kan ni Metalville och Foghat.

HHHHHHH