Five Finger Death Punch
F8

Fåtta, blir det så om man översätter Feight, eller Fate som man kan skriva F8 på samma sätt som bandet Five Finger Death Punch gjort för sitt senaste album. De är ett väldigt framgångsrikt band som nått högt på listorn, det förra albumet hade snyggare omslag men det var inte fantastiskt, fulare omslag kanske ger snyggare album eller tvärtom? En sak som ofta brukar gälla väldigt framgångsrika band är feghet, att man inte vågar ta ut svängarna av rädsla för att skrämma bort fans som önskar en repetition av samma sak om och om igen. Men om man kan konsten att slå till med fem fingrars dödsslag kanske man inte oroar sig över att reta fans genom att utveckla sin musikaliska framtoning.

Amerikansk heavy metal – ofta klämkäck och väldigt kommersiellt inriktad sådan. Lite inslag av nu-metal och sådan kan man också höra, bra produktion och generellt tycker jag att sångaren är bra även om hans känns lite ojämn sett över hela albumet. Inget nytänkande kan jag höra utan den som hört genren och bandet tidigare kommer känna igen sig mycket väl. De kör på med välbeprövade knep och bjuder inte på någon kreativt intressant skapelse. Allt tills nu kopierade jag från vad jag skrev om förra album och det stämmer lika bra på detta, det är ungefär samma. Långt album med många spår och inte alltför mycket variation, dessutom saknar jag djup och fräscha idéer, vilket gör att albumet känns alldeles för långt. Produktionen är dock snygg, mycket snygg yta kanske man kan påstå.

Att säga att det är dåligt är inte rättvist, men det skulle inte heller vara rätt att hissa albumet eller påstå att det är fantastiskt på något sätt. Man kan helt klart lyssna på det, deras fans kommer att gilla det för det är ungefär samma som tidigare. Det är bäst när det blir klämkäckt men det är aldrig fantastiskt och trots att de kanske kommer och hälsar på och försöker slå mig med sin fem fingrars dödsboxning kan jag konstatera att F8 är ett fegt album och trots att låtarna är genomgående ganska bra så är det inget album jag kommer att återvända till.

Det saknas dessutom en riktigt stark hitlåt och det finns egentligen ingenting som sticker ut – när man gör kommersiell radiorock känns det nödvändigt med utstickande material och hitlåtar, annars tenderar albumen att bli tomma skal. När det gäller Five Finger Death Punch och deras senaste album känns det som att det är mycket snygg yta men börjar man titta lite djupare inser man snart att det är ganska tomt, det är som att se en snyggt filmad film utan direkt innehåll – man kan lyssna/titta men man kommer nog aldrig att bli speciellt imponerad av författarskapet eller kreativiteten.

 

HHHHHHH