Finnegan's Hell
Work is the Curse of the Drinking Class

Label: Wild Kingdom/Sound Pollution
Tre liknande bands: The Pogues/The Rumjacks/Dropkick Murphys

Betyg: HHHHHHH (3/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
01. Work Is The Curse Of The Drinking Class
02. Six Feet Under
03. Whiskey, Rum, Gin And Wine
04. The Promised Land
05. Friends And Foes
06. King Of The Bar
07. The Last Dance
08. Tokyo Town
09. Parasite
10. When I'm Dead


Band:
Pabs Finnegan - lead vocals and guitar
Mick Finnegan - tin whistle, banjo and vocals
San Finnegan - bass and backing vocals
Cozy Finnegan - percussion and backing vocals
Ace Finnegan - drums and percussion
Old Roxy - accordion


Discography:
The Molly Maguires (EP 2011)
Drunk, Sick and Blue (2014)
Life and Death (2018)


Guests:


Info:

Released 2020-03-06
Reviewed 2020-02-07

Links:
finneganshell.com

youtube


read in english

Redan titeln skulle normalt få mig att undvika detta album då alkisrelaterad musik sällan imponerar vare sig sett till musikalisk kvalité eller lyriskt djup. Finnegan’s är ett svenskt band som släpper tredje albumet, Work is the Curse of the Drinking Class – Work är väl en curse i allmänhet men den drickande klassen kan gott vara lite ”cursed”. Jag skulle väl inte påstå att detta album ser speciellt imponerande ut och läser man låttitlarna ser det än mindre lovande ut – men jag dömer självklart inte ut album i förskott och bandet har enligt utsago blivit hyllade för tidigare alster.

Musikaliskt är det keltisk punk med mycket alkisinslag och hyfsad energi. Det är ett album av ganska klämkäcka dryckessånger som inte känns konstnärligt uttänkta eller kreativt begåvade. Lätt att ta till sig, kanske lätt att tycka om ifall man uppskattar dryckessånger eller kanske även för den som gillar pubkultur. I övrigt är väl ingenting speciellt imponerande, sången är ganska tråkig, produktionen är acceptabel och speltiden känns väl ganska sansad även om varje minut av alkoholglorifierande trams känns väl tilltaget i min smak.

Helt okej på det hela taget, klämkäckt och säkert lätt att tycka om. Dock tröttnar man lika snabbt och andra/tredje gången man spelar albumet är man så less på det att kaskadspyorna ligger ytterst nära till hands. Det är kanske ett album för den alkoholpåverkade, när begåvningen sjunker på grund av alkoholkonsumtion kan det tänkas att smaken också påverkas och då kanske den här enkla strukturen med meningslös lyrik passar bra.

Jag är inte imponerad, det är ett tomt och innehållslöst album som inte imponerar. Ett album man kan vara utan och som jag rekommenderar att ni helt struntar i. Kanske att det kan vara kul för den som gillar keltisk punk men det känns som att man måste vara ordentligt berusad eller obegåvad för att få ut något ur ett album som detta. Men för den som gillar att skråla på puben i berusat tillstånd kanske det kan vara värt lyssna på.

HHHHHHH