Confess
Burn 'em All

Svenska bandet Confess har släppt musik i ett decnnium nu, vi skrev om dem 2012 och sedan dess har det blivit två album och nu kommer Burn ’em All som inte ser så tokig ut om man ser till framsidan. När jag skrev om dem 2012 tyckte jag att de hade en del positiva drag men att de kanske på det hela taget inte hade jättemycket att komma med. Många år har ju gått sedan dess och det är ett mer moget och erfaret band som hörs nu, sakerna görs med en större självklarhet och så vidare. Det är dock ofta en risk att när erfarenheten kommer går något annat förlorat, oftast likriktas bands musik med tiden och album blir mer generiska efterhand när det finns en malla att förhålla sig till. Jag kan dock inte påstå att jag hör det med Confess, nu är förstås min erfarenhet lite begränsad när det gäller dem men Burn ’em All är mer rivig och mer självsäker än senast jag skrev om bandet.

Stilistiskt kommer de med samma typ av sleaze-rock jag skrev om senast jag skrev om dem, skivbolaget säger att det är en perfekt mix mellan de två föregående albumen vilket kanske inte är en helt missvisande beskrivning. Det är självsäkert, kaxigt, medryckande, med bra driv och energi, snyggt producerat, riktigt välgjord sleaze, på många sätt ett band som tagit kliv framåt sedan senast jag skrev om dem. Det är också ett ganska väl sammansatt album med hyfsad variation och relativt sansad speltid, de flesta kommer nog inte uppleva albumet som överdrivet långt och bandets fans kommer att uppskatta vad de får höra.

Det är ett album med självförtroende och pondus, det är ett bra album som Confess har satt samman – definitivt steg framåt sedan sist jag skrev om dem. Problemet är väl bara att resten av genren också tagit steg framåt sedan dess, modern sleaze är ofta betydligt mer tilltalande än den som kom för tio-tjugo år sedan och även om de är starkt godkända så är de nog knappt på den övre delen av skalan när det gäller det vassaste i genren. Det känn som det här självförtroendet och den självklarhet de visar i sina låtar borde kanaliseras mot att gå lite mer oprövade vägar, att ta lite mer musikaliska risker för att kanske faktiskt våga sticka ut. Detta album är närmare ett i mittfåran än ett som verkligen hoppar fram och skriker ut att jag borde köpa det. Jag köper ytterst få album nuförtiden och detta är inte ens i närheten av att övervägas.

Om ni uppskattar genren är chansen stor att ni gillar Burn ’em All, bandets fans kommer definitivt att tilltalas och recensenten tycket att det varit en trevlig bekantskap att lyssna på. Men samtidigt ska man väl lägga in en brasklapp och konstatera att genren vimlar av album och att rockmarknaden är galet mättad och med det i åtanke är det kanske lite svårare att påstå att detta album kommer att göra speciellt mycket för någon. Jag tror att det är ännu ett av de där albumen som är väldigt trevliga att lyssna på en stund men som sedan bara kommer att försvinna någonstans i periferin.

HHHHHHH