Bob Katsionis
Amadeus Street Warrior

Bob skapar ett album byggt på ett tv-spelskoncept som han själv hittat på. Det handlar kort om Amadeus som med beväpnad med en gyllene flöjt ger sig ut på jakt efter sin onde far som muterad till en galen mus och som ligger bakom en ondskefull komplott mot mänskligheten, ungefär så kan det beskrivas. Snyggt retroomslag som får en att tänka lite på klassiska videospel där omslagen sa en sak och spelet var någon pixelerad historia som inte direkt påminde om vad det skulle handla om visuellt. Historien i sig är strukturerad som ett spel med bossfigher, miljöer, huvudteman och så vidare. Det utspelar sig i ett framtida San Fransisco för övrigt.

Instrumental och midi, i 16-bitar, det för definitivt tankarna till de klassiska videospelen från 90-talet, innan de blev mer komplexa, innan X-Box och Playstation. Jag tänker på NES, Commodore64, Amiga, Sega Master System, sådana klassiska maskiner som gjorde mer avtryck än en PS4 eller X-BOX One kan göra. Det är snyggt gjort och hade mycket väl kunnat varit del av ett TV-spel där man följer sin pixlade hjälte genom en tvådimensionell miljö och flöjtar sig fram mot framgång och till sist vinner i ett allt annat än spektakulärt avslut, såsom det oftast var på den tiden.

Det är ett kul album, nostalgiskt, underhållande, lätt att tycka om, men inte särskilt speciellt eller minnesvärt. Jag tror att det känns underhållande ett tag men sedan går man vidare, ungefär som när man retrospelar gamla NES eller Sega-spel, det är kul en stund innan man inser att bättre spel gjordes senare, NHL20 är ju exempelvis mycket mer underhållande än Ice Hockey eller Blades of Steel till NES om man nu ska dra någon parallell. Men visst är det kul att ibland bli nostalgisk för ett ögonblick tills man inser att det skulle vara svårt att ta tidsmaskinen och leva på åttiotalet eller nittiotalet utan att sakna det vi har idag och ju längre bak du skulle gå, desto värre skulle den känslan bli.

En underhållande övning från Katsionis som bjuder på några riktigt sköna melodisnuttar men på det hela taget är det ändå ett album man snabbt glömmer – för mig som mest tragglar mig genom metal är omväxlingen kul men det dröjer inte länge innan man längtar efter något som har mer än 16 bitar. Amadeus bjuder på en stunds retrodrömmande och det är väl gott nog, men det är inte ett album man tar med sig, man spelar en stund och glömmer, ungefär som ett tevespel.

HHHHHHH