One Day in Fukushima
Ozymandias

Italienare from Ebola, förlåt Eboli, som kallar sig En dag i Fukushima och som släppte sitt debutalbum för ett tag sedan. Det är väl knappast ett radioaktivt band i bemärkelsen att de spelas flitigt i FM-bandet men kanske har de varit i Fukushima och blivit lite bestrålade även om debutalbumet Ozymandias inte direkt kan påstås vara ett strålande album. Omslaget är inte heller strålande, men det är kanske strålande på ett annat sätt.

Grindcore, smatter, hamrande, högt tempo, kraxig sång, ohörbar sång och allt det där andra som gör att grindcore-fans gillar att headbanga lite. Arton låtar, korta låtar med svag variation och 23 minuters speltid – ganska typiskt för genren och knappast nyskapande. Å andra sidan är nyskapande kanske inte det genrens fans letar efter för då skulle genren i sig vara mer varierad, albumet kunde definitivt ha varit mer varierat så att det inte känns så långt.

Jag är inte imponerad, men så är jag inte imponerad av Grindcore ur ett generellt perspektiv så min åsikt kanske inte är helt relevant för den som normalt imponeras av genren. Så kolla upp om ni gillar Grindcore, resten av er kommer troligen att tycka bättre om att titta på målarfärg torka än att lyssna på detta album. Så för vissa kanske One Day in Fukushima är ett spännande band men för de flesta är det nog bara ännu ett av alla dessa grindcore-band som gör ungefär samma sak.

Ärligt talat är det på många sätt ganska meningslöst att kasta ut album som detta, tuggande, malande och skrikande musik som inte direkt imponerar. Det hade varit roligt med ett mer idérikt album men det är något man får leta efter någon annanstans. Grindcore-fans kanske kan uppskatta detta album men resten av oss bör söka musikalisk tillfredsställelse på annat håll.

HHHHHHH