Electric Boys
The Ghost Ward Diaries

Här var en som hade legat i spellistan ett tag utan att få uppmärksamhet, Electric Boys sjätte album släpptes för ett tag sedan nu men det är först nu jag tagit tag i det. Kanske lite skumt med tanke på hur vi hyllade bandet när vi senast skrev om dem, men å andra sidan skrev vi inte alls om albumet från 2014. För er som inte känner bandet så släppte de sitt första album redan 1989 och splittrades efter tre album 1994, sedan 2011 kom de tillbaka med ett hyllat album. Nu kommer de således med Ghost Ward Diaries och hoppas väl kunna slå ordentligt, men hur det gått kan jag bara spekulera i.

Bandet är förstås svenskt för dig som nu inte visste det, sångaren heter något så fräsigt som Conny Blomqvist och de påstås ha nått viss kultstatus för sin funkiga rockmusik. Men om det var funkigt senast vi skrev om det känns det mer som klassisk retrorock nu, musik som för tankar till band som Hanoi Rocks och Aerosmith snarare än något annat men visst finns det en del av det psykedeliska och funkiga också. Mycket energi och spelglädje känns det som, hyfsad sångare, bra produktion. Det känns som ett album som trycker på de knappar rock-fans brukar gilla att rockbanden trycker på. Det är väl inte direkt ett album som överraskar speciellt mycket och lite retro skulle jag nog påstå att det känns, lite som en önskan om svunna tiders fantastiskhet och en flykt från nuet.

På det hela taget så tycker jag att det är ett bra album, bandet har en ganska vital framtoning och även om de kopierar mycket från andra så känns det ändå mer levande och fräscht än mycket annat liknande vi får höra. Och det är väl främst det, energin, drivet och det där som gör att det känns värt att lyssna på albumet för ska man vara helt ärlig så är det ungefär lika kreativt som falukorv eller wellpapp och det kan förstås ligga ett band lite i fatet. Men man tänker egentligen inte speciellt mycket på det när det rockas på med baksmällor i Hannover och smällar i fejset från Tyson och så vidare. Ni som gillar nostalgisk rockmusik kommer definitivt se denna som en riktigt fin käftsmäll som man gärna investerar i.

Så det får väl bli en försiktig tumme upp för detta album, det känns ganska underhållande men kanske ungefär lika minnesvärt som en hamburgare från McDonalds. Men kan väl påstå att de gör ett album som kommer att tilltala mången gammal uv därute i de svenska stugorna, kanske något att spela medan man skottar bort alla snö som fallit över parkeringen en vinterdag som denna, det borde ge tillräckligt med energi för att man ska kunna gräva fram bilen en kall och mörk morgon.

HHHHHHH