Black Therapy
Echoes of Dying Memories

Svartterapi, det kan ju vara att man får terapi av någon som inte betalar moms eller kanske terapi av en mörkare form – hur nu det skulle hjälpa den som är i terapibehov. Det kan ju också vara ett italienskt band som bjuder på sin svarta terapi i musikalisk form, det är tredje gången i albumform för dem – det finns också en EP i katalogen. Ganska flott omslag. De jämförs med band som Insomnium och Dark Tranquility som fått fina betyg i Hallowed. Dessutom såg jag att det fick högsta betyg i en recension men mer moderata betyg i andra recensioner, det borde ju vara en positiv indikator kan man nog ändå gissa.

Det handlar om melodiös dödsmetall i en stil som är relativt vanlig, starka melodier med klämmiga refränger, vrålig sång och bra produktion. Det är ett album som trycker på de för genren ganska typiska knapparna och knappast kan sägas bjuda på något vi inte hört förr. Hygglig variation bjuder de på över sina nio spår och dessutom sansad speltid vilket gör att det blir ett album som känns ganska positivt, åtminstone för den som uppskattar genren. En väldigt solid produktion.

Det är ett bra album med hyfsat djup och med bra låtar. Den uppenbara svagheten är väl bristen på något nytt, bristen på något som gör att de skiljer sig från mängden. Det finns väldigt mycket band och massor av album i denna genre och Echoes of Dying Memories är ett solitt sådant album men det finns många album som är betydligt bättre, som är mer spännande, som besitter mer djup, de band de jämförs med är några exempel på sådana. Kanske kan man påstå att det är ett album som är underhållande och kul att lyssna på, om man nu skulle stöta på det – risken är dock väldigt stor att det är ett album som drunknar i den stora strömfåra av melodiösa dödsmetallalbum som finns där ute.

Italienarna skapar ett solitt och trevligt album som definitivt kan vara värt att titta närmare på för den som gillar melodiös dösmetall. Däremot är det inte ett album som sticker ut eller bjuder på något nytt eller spännande, inte speciellt fräscht kanske man kan säga. Samtidigt är det knappast ett album som kommer att göra någon lyssnare besviken, de trycker på rätt knappar och gör ett kreativt tråkigt men kvalitativt bra album.

HHHHHHH