Wrestling
Ride on Freaks

Inget för finsmakare, så kanske man skulle kunna inleda en text om ett band som kallar sig Wrestling – ett namn inspirerat av den amerikanska cirkusen som kallas professionell wrestling. Ride on Freaks kallar bandet sitt debutalbum som inte direkt begåvats med det snyggaste omslag som skapats, det hade faktiskt varit bättre om de bytt omslag med Lizzies som jag skrev om igår. Bandet är för övrigt finskt och beskrivs som traditionell heavy metal, eller old-school för att vara mer exakt. De jämförs med band som Accept, med Ozzy Osbourne och så vidare och de har inte direkt rivit ner samma applådåskor som en match i wrestlingvärlden brukar kunna göra bland dem som skriver om metall på nätet.

Stilistiskt är det lite av en kakafoni av inspirationer, thrash, speed, lite svartare, lite punk, lite allt möjligt helt enkelt – ett spretigt album skulle jag vilja påstå att det är. De bjuder på musik med hyfsad fart, hyfsad energi och en del tyngd. Ingen vidare sångare och egentligen ingen vidare fräsch idé bakom låtskrivandet heller. Man skulle ju snällt kunna påstå att det är ett varierat album, men det är väl snarare så att det handlar om ett väldigt spretigt album som saknar riktning. Långt album är det också, femtio minuter tar det att spela sig genom alla elva låtar på Ride on Freaks, det blir lite väl mycket kan jag snabbt konstatera.

Trist album, det är min bestående känsla efter att jag tagit mig genom albumet ett par gånger. Det finns inga låtar som fångar mitt intresse och tankarna flyr åt andra håll medan jag lyssnar. Det finns schyssta ögonblick här och där men ingenting som någonsin griper tag i mig och jag tröttnar väldigt snabbt på detta album. Inte mycket till wrestlinginslag heller, så vad är egentligen positivt med bandet Wrestling? På den frågan måste jag nog svara ingenting, deras musik känns fullkomligt ointressant.

Ett album man utan tvekan kan vara lika utan som ett besök på LV426 eller på en wrestlingtillställning. Jag ser ingenting direkt positivt med detta album, visst har de några kul inslag men helheten är väl i samma underhållningsnivå som torkande färg eller städning. Wretlings debutalbum brottas helt enkelt ner av sin konkurrens och av sin egen brist på kvalité. Så för att säga det kort kan jag bara konstatera att det inte är ett speciellt kul album.

HHHHHHH