The Soul Exchange
Edge of Sanity

Svenska Själsutbytet är tillbaka med nytt album, Edge of Sanity som tematiskt rör sig i de mörkare regionerna av det mänskliga psyket. Det är också ett album som är mer av en laginsats när det gäller dess skapande då fler varit involverade i skapandeprocessen jämfört med föregående album Bloodbound som mest involverade tre personer i låtskrivandet. Men Bloodbound var bra så frågan är förstås om detta album som också skapats under kortare tid kan konkurrera, jag tycker EP-skivan Vow of Seth var lite av ett steg bakåt i jämförelse med det föregående albumet, tempot var lägre och variationen betydligt mindre, inte alls samma dynamik i ljudbilden.

Om man ska jämföra så faller Edge of Sanity närmare Vow of Seth, det känns inte lika kraftfullt och dynamiskt som föregående album Bloodbound. Stilistiskt är det dock inte speciellt långt ifrån, det handlar fortfarande om ett band som mixar sjuttiotalets hårdrock med mer moderna tongångar för att skapa en hyfsat egen ljudbild. Det byggs ofta kring ganska stora arrangemang och distinkta refränger, någon kanske skulle kalla det storslaget även om jag personligen tycker att det drar lite mer åt retrohållet – produktionen hade kunnat kännas lite mer modern tycker jag, det här albumet ger lite känslan av att vara daterat och det trots att det inte ens släppts än. Kanske också ett aningen långt album, 52 minuter och ingen stark känsla av variation eller dynamik ger ett album som tenderar till att kännas i längsta laget.

Underhållande och riktigt vasst när det är som bäst, lite segt och nästan tråkigt i sina sämre stunder. Ett album som går lite upp och ner för mig, det känns riktigt spännande till och från för att sedan tappa till att kännas helt händelselöst som exempelvis i tredje spåret No Forgiveness som de gärna hade fått klippa bort. En sak som slog mig med Vow of Seth och som också slår mig med detta album (till viss del också när jag återbesöker Bloodbound) är att det aldrig riktigt tar fart, låtarna är generellt i för lågt tempo och hela tiden när jag lyssnar väntar jag på att det ska ta lite fart, att de ska släppa handbromsen och sladda iväg ordentligt – det händer aldrig. Vad detta album främst saknar för att nå de högsta höjderna är lite fart, lite driv och lite energi – det är för återhållet, vilket jag tycker är synd då det är ett album som har alla ingredienser för att riktigt vasst.

Lite av ett antiklimax kanske, men det är ett schysst album att spela som bakgrundsmusik då det låter trevligt och knappast lär störa någon. Inget album som gör en besviken kanske, men inte heller ett som får en att hoppa höga glädjeskutt. Edge of Sanity fungerar, det är ett solitt och välgjort album – jag önskar bara att bandet vågat släppa loss lite mer.

HHHHHHH