The Raz
s/t

Bluesrock från Kanada, så beskriver man kanske bäst bandet The Raz som formerades omkring 2016 och har som målsättning att skapa ett groove som inte hörs så ofta i dagens musik. Med andra ord är de ytterligare ett av dessa band som vänder sig till gamla stofiler vars uppskattning endast kan sträcka sig till sådant de förstår och de lever under illusionen om att det var bättre förr. Det är åtminstone enkelt att läsa pressmaterialet på det sättet och att lyssna på musiken snarare förstärker än försvagar den teorin.

Det handlar om bluesig rock, band som exempelvis Zeppelin kommer snabbt i åtanke när jag lyssnar. Vad som inte kommer i åtanke är hur fräscht och unikt det låter, min känsla är att det låter lite daterat – på alla sätt. Ljudbilden känns lite gammal, inte som något släppt idag, stilistiskt bygger det på efterapningar av band som nämnda Zeppelin och så vidare. Sångaren är ganska ordinär och det känns inte riktigt som att det svänger om detta band, åtminstone inte på samma sätt som det gör om riktigt vassa band i denna genre. Fördelen är kanske då att deras album är lite över 43 minuter långt vilket åtminstone gör det till ett album som inte känns överdrivet långt även om jag kan tycka att de gott hade kunnat kapa någon låt från listan – exempelvis den sju minuter långa avslutningen.

Jag får lite samma tanke som jag hade senast jag hörde Rival Sons, att det handlar om ett band som vill göra något som någon annan redan gjort. Inte speciellt fantasifullt, inte speciellt fräscht utan det känns lite som en blek kopia av något som inte var direkt spännande till att börja med. Det finns definitivt bättre musikaliska val och om du gillar exempelvis Zeppelins stil så är Zeppelin ett bättre val kanske även de urtråkiga Rival Sons, så ointressanta känns The Raz. Inte ett dåligt band men inte heller ett speciellt spännande band, eller spännande album för den delen.

Jag skulle rekommendera att ni håller er borta från The Raz, det är inget vidare album – det är inte ens en debut som lovar speciellt gott. Inte det sväng eller groove man vill ha från ett album av denna karaktär utan det handlar mer om fantasilös och trött bluesrock – ett album man lätt kan vara utan helt enkelt.

HHHHHHH