Me Against the World
Breaking Apart

Me Against the World släpper sitt debutalbum, de släppte det först på egen hand och sedan släpptes albumet igen på bolaget Fastball Music. Snyggt album, omslaget är snyggt och tilltalande och albumet har fått namnet Breaking Apart, något som snyggt illustreras med den bild Yrlund skapat för att pryda detta album. Som så många gånger förr talas det om en egen stil och så vidare, och så påstås bandet vara inspirerat av band som Iron Maiden, Metallica och andra större band.

Att påstå att det sticker ut musikaliskt känns lite överdrivet, det handlar om klassisk heavy metal, kanske med lite inslag av det thrashigare. Jag kommer att tänka på ett band som kallas Drone när jag lyssnar på detta album, även Perzonal War kommer i åtanke, annars är det väl klassisk tungmetall eller hårdrock det handlar om. Hygglig sångare, ganska snygg produktion men det är väl aldrig något av det som sticker ut särskilt mycket utan det känns som att de bygger på ganska välbekanta inslag hela tiden. Hyfsad variation och relativt sansad speltid, det kunde kanske vara lite kortare och ha ett lite större musikaliskt djup.

Trevligt album, så kanske man kan beskriva det. Låtmaterialet håller ganska god klass och det är trevligt att lyssna på. Det är dock ingenting som verkligen griper tag i mig och det känns som ett album man ganska lätt tröttnar på och som kanske inte lämnar något bestående avtryck. Titelspåret är det bästa men inget av dem spåren sticker väl egentligen ut nämnvärt och när allt ska sammanfattas ger albumet ett gott men samtidigt ganska slätstruket intryck.

Wow är väl inte direkt intrycket av detta album, det sticker inte direkt ut och även om det är trevligt att lyssna på det är väl ändå känslan att det är ett album som kommer att glömmas, som inte riktigt kommer att stå emot tidens tand. Men visst, det är ett album som är kul att lyssna på en stund.

HHHHHHH