Magnum
Lost on the Road to Eternity

Magnum är ett band med lång historia och nu tycks de ha förirrat sig på vägen till evigheten. De har redan hunnit med nitton studioalbum och detta blir nummer tjugo för bandet som frontas av Bob Catley och åtminstone för en som bara är perifert intresserad av bandet är det ett av de mest intressanta albumen de skapat. Skivomslaget är spännande, fantasifullt och dramatiskt – lite som man föreställer sig Magnums musik och kanske även lite som det känns att lyssna på detta album. Så vad ska vi då säga om detta album, det tjugonde som kommer ungefär 40 år efter bandets debutalbum Kingdom of Madness som släpptes 1978.

Musikaliskt handlar det om melodiös hårdrock med mycket fokus på melodier, men också kanske på en känsla av magi och även en snygg retrokänsla. Produktionen är snygg, albumet har ett stort djup men också en lång speltid där de elva spåren kräver närmare 70 minuter av din tid. Det är en ganska lång tid kan man tycka men eftersom albumet har djup och variation kan det fungera väl trots den långa speltiden. Catley har en röst som passar väl till musiken och jag tycker att albumet har en schysst atmosfär, en tilltalande atmosfär skulle jag nog vilja påstå.

Det är ett bra album tycker jag, det är bra energi i låtarna och jag måste påstå att Magnum är ett av de mer vitala banden med så lång historia. Imponerande skulle man faktiskt kunna tycka, det är imponerande bra låtar, imponerande ljudbild och imponerande vitalt – vad mer kan man egentligen önska? Svaret på det är kanske ett hitspår för inget av de elva på albumet känns riktigt fängslande på det sättet. Visst är det första spåret väldigt bra, sedan tycker jag att titelspåret och det avslutande spåret är värda att nämnas. Inget spår är svagare egentligen utan albumet håller en genomgående väldigt hög kvalité – imponerande på många sätt och framförallt riktigt bra och riktigt underhållande.

Jag skulle gissa att ni som gillar Magnum kommer att uppskatta detta, men jag är ingen riktig Magnumkännare så jag kan ju ha fel om den saken – det kanske är ett album som inte alls går hem hos dem, men hos mig går det hem. Jag tycker att det handlar om ett kvalitetsalbum och jag kan definitivt med gott samvete rekommendera er alla att kika lite närmare på vad Catley, Clarkin och de andra har att erbjuda oss. Och det kanske faktiskt kan vara det mest lämpliga albumet man kan spela under resan till evigheten, åtminstone om man kan leva med lite omvägar.

HHHHHHH