Jari Tiura
King of Lions

Jari Tiura kan av debutskivans namn och omslag anses vara antagligen Finlands Simba eller kanske förbundskapten för det finska hockeylandslaget. Han är förstås ingetdera utan det är bara denna skribent som har svårt att hålla vandrande tankar i styr, men Tiura är kanske mest bekant som sångarer Michael Schenkers grupp under några års tid men har också hörts och hörs i några andra band inom lite olika genrer. Detta är första albumet under det egna namnet men det har hunnit bli ett antal genom åren, planen var dock att skapa något annorlunda från det han gjort tidigare och resultatet blev King of Lions som kan beskrivas som melodiös rock/hårdrock/AOR.

Att det handlar om melodiösa låtar med klämmiga refränger och snygg produktion borde vara ungefär vad man kan förvänta sig av ett album som passar AOR-beskrivningen. Tiura har en ganska bra sångröst tycker jag, passar fint till musiken och hans lätt finska accent är ganska klädsam för detta album. Vi får ett ganska typiskt urval av låtar för ett album av denna karaktär, kanske dock att det saknas några riktigt ösiga låtar men vi får åtminstone en pianodriven ballad. Så man kanske inte kan beskriva albumet som vare sig originellt, fantasifullt eller ösigt men det är lätt att ta till sig och enligt en del recensioner jag sett väldigt lätt att tycka om. Bra sång och sansad speltid är nog det jag främst noterar när jag lyssnar igenom detta album om och om igen.

Rätt så kul album tycker jag, låtarna håller bra klass och det går definitivt att tycka om vad detta album har att bjuda på. Dock skulle jag vilja ha lite mer ös i flera av låtarna, de har bra refränger och så vidare men känns en aning sega. Ta inledande spåret Away From All the Magic and Wonder som är utmärkt och fantastiskt när jag hör det i huvudet men känns lite segt och trött när jag hör det på skivan och samma gäller efterföljande London och ytterligare ett par spår. Friend or Foe är bättre, den har lite drag och avslutande Blue Sky Lightning är också ösig men i stort vill jag ha bättre energi, bättre driv. Det är ett bra album men det känns också lite trött, lite för segt för att verkligen leva upp till den potential som finns.

I mitt tycke är dock balladen Lion of Judah bäst och kan väl egentligen beskrivas som den enda riktiga höjdpunkten när man lyssnar på albumet. Det inledande spåret är vasst när jag återspelar det i lite för högt tempo i mitt huvud. På det hela taget gör Tiura en schysst debut men kanske inte en speciellt minnesvärd sådan – ganska snyggt omslag dock.

HHHHHHH