Valor
Arrogance: The Fall

Tapperhet eller mod kan detta bands namn översättas till, och man kan tycka att ett sådant namn borde förpliktiga. Man kan till exempel tycka att grekerna borde vara våghalsiga och tappra i sin musikaliska inriktning, att de borde ha modet att färdas på musikaliska stigar och strömmar där få band färdats tidigare. Att de borde ha modet att navigera snåriga skogar och mörka platser där metalband sällan eller aldrig vågar sätta sin fot – ett band som heter Valor borde helt enkelt vara tappert nog att strunta i alla regler och framförallt följa en egen uppfattning helt utan att ta hänsyn till vad andra tycker. Inget av det här är förstås vad grekiska sextetten Valor gör, istället galopperar de längst de mest vältrampade power/heavy metal-stigarna man kan föreställa sig och klichéerna staplas på varandra på ett sätt som får även den tappraste recensent att tappa viljan att sätta fingrarna till tangenterna och forma ord kring ännu ett helt identitetslöst album.

Enligt skivbolaget har det gått fyra år sedan det ”unisont” hyllade albumet The Yonder Answer för det episka power metalbandet Valor, och de är nu tillbaka med ett mer aggressivt album som inte kommer att göra sina fans besvikna. Det gör de säkert inte, fans är oftast lättare att övertyga än kritiker. Att sedan ord som unik ens förekommer i presstexten känns dock märkligt för jag skulle snarare säga att Valors musik på intet sätt är unik, de staplar snarare sina inspirationer på en hög som till slut blir omöjlig att orka ta sig igenom. Det låter som hur mycket annan musik som helst och du kan byta ut de liknande banden mot i stort sett vilket power/heavy metalband du önskar och det är fortfarande liknande. En musikalisk kameleont vars innehåll aldrig kommer att göra något större avtryck är min känsla efter att ha spelat igenom detta album ett tiotal gånger.

Typisk produktion, typisk sång, typiska låtar, få tempoväxlingar, inga överraskningar och segt överlag – så kan man sammanfatta detta album. Jag är inte imponerad, sist tyckte jag inte de var intressanta men de hade ändå vissa förtjänster, antingen har jag växt ifrån det snälla draget att se det positiva i allt eller så har detta album ännu mindre av positiva aspekter och kan således avfärdas som rent ointressant. Jag tycker att Valor tagit ett kliv tillbaka från att ha varit generiska till att bli fullständigt intetsägande. Arrogance: The Fall är ett album med tio intetsägande låtar, 43 bortkastade minuter är det att lyssna på dem alla. Jag skulle kanske inte påstå att arrogansen är deras fall men är det inte lite arrogant att tro att man ska kunna komma någonstans med fullständigt idélös musik i en värld där musik redan finns i enormt överflöd?

Visst, de är väl inte dåliga, man kan lyssna på albumet och så vidare – det är bara det att man mycket hellre lyssnar på något annat. Snälla Valor, släng bort ”Metal for Dummies” och hitta på något eget, det är enda sättet ni kan göra relevant musik annars kommer ni bara skapa något som ett fåtal hyllar ända tills de inser att det finns betydligt bättre alternativ att välja. Arrogance: The Fall är helt enkelt ett platt musikaliskt fall, ingenting att slänga bort sin tid på.

HHHHHHH