Nad Sylvan
The Bride Said No

I dag lägger vi vår egen progrockvampyr Nad Sylvan under luppen, eller närmare bestämt hans senaste album The Bride Says No. Det sägs att han tog världen lite med storm med sitt senaste album och tillika första soloalbum Courting the Window som släpptes 2015, nu är han tillbaka med sitt andra album som fortsätter lite det tema han satte upp i första albumet men det är ett mer ambitiöst, större och med mer kreativitet i denna andra del i en trilogi om hans Vampirate – mästerverk är för övrigt en kommentar som används en del och recensionerna kring detta nya album är genomgående positiva. Så, har Nad Sylvan och hans många kompetenta gästmusiker något att erbjuda?

Det tycker jag att de har, progressiv rockmusik närmare bestämt. Snyggt producerad sådan, stilistiskt väldigt rotad i sjuttiotalsprog men med en lite modern touch och jämförelser med en sådan som Steve Hackett känns inte helt avlägsen, men egentligen kan du jämföra med nästan vilket progrockband du vill och inte ha fel. Steve medverkar för övrigt på detta album, precis som flera andra prominenta gäster som adderar sin egen krydda till helheten och samtidigt gör den mer generisk. Nad har en röst som påminner en del om en viss herr Gabriel i Genesis, och faktum är att man hela tiden slås av bristen på nytänkande när man lyssnar – det låter som klassisk progressiv rock hela tiden med väntade vändningar och komplexiteter, har man lyssnat mycket på progressiv rock kan man förutse allt som kommer att hända på detta album. Man ska dock inte nedslås för mycket av den saken eftersom det är riktigt välgjort så även om det är förutsägbart och egentligen inte speciellt kreativt sett ut det perspektivet kan man njuta av fina låtar som tilltalar den som uppskattar progressiv rockmusik.

Det som slagit mig mest när jag lyssnat på detta album är hur förutsägbart det varit, att man i princip kan förutsäga vad som komma skall bara utifrån att höra introt. Därmed inte sagt att det är ett album utan förtjänster, jag tycker faktiskt att det är väldigt bra – framförallt Nads röst är riktigt tilltalande och adderar definitivt en positiv aspekt till albumet. Låtarna må också vara förutsägbara men de är samtidigt riktigt bra, med sköna melodier, imponerande ljudbild, finfina sånginsatser så för den som uppskattar progressiv musik kan jag definitivt rekommendera en närmare titt på herr Sylvans nyaste alster. Något som dock är värt att nämna är att albumet känns alldeles för långt, de två sista spåren kan definitivt kapas bort utan någon större ansträngning, inget av dem är speciellt bra och Crime of Passion som då skulle ha avslutat albumet är kanske det bästa spåret på albumet så det hade definitivt varit ett bättre sätt att göra saker på.

Bruden säger nej, själv säger jag nej till att addera detta album till min skivsamling. Jag adderar det inte till skivsamlingen för att det är dåligt utan mer för att jag redan har flera album av samma karaktär i den redan och detta adderar inte speciellt mycket, jag gillar inte ens skivomslaget. Därför kan jag avsluta med att konstatera att om klassisk progressiv rockmusik tilltalar dig kommer du att tilltalas av detta album som är ett riktigt välgjort album med bra låtar.

HHHHHHH