The Frozen Autumn
The Fellow Traveller

Vad passar bättre än att sladda omkring på frusna höstvägar i en bil när man lyssnar på den italienska synth-/darkwave-duon The Frozen Autumn? Det finns säkert mycket men när den första ordentliga snön för året lagt sig på vägarna och jag sladdade lite snyggt på mina sommardäck kunde jag konstatera att denna musik passade ganska bra – åtminstone denna dag. Det är ett band som får mig att tänka en hel del på synthpopparna i Depeche Mode, både på grund av deras image och deras musik. Duon sjunger båda och de låter båda sina fingrar dansa på syntharna vilket skapar ett intressant ljudlandskap med en del dynamik i sången och hygglig variation över albumet elva spår. Ett album som jag tycker känns ganska tilltalande, och bra.

Synthpop, Frozen Wave, Darkwave, Electro-Wave, Gothic är beskrivningar som kastas omkring när man skriver ihop pressreleasen för detta album och kanske alla kan ses som beskrivningar av The Fellow Traveller. Ett album som bjuder på elva spår och en speltid som känns väldigt lång, i stort odramatisk musikalisk resa. Ett ganska nostalgiskt äventyr genom klassiska synthpopmelodier och annat grejs, inget direkt nyskapande och jag vet inte om jag skulle vilja påstå att det handlar om ett album som bjuder på något nytt eller något oförutsägbart. Med bra produktion blir det ett modernt och snyggt album även om jag inte kan påstå att det är speciellt minnesvärt.

Den kvinnliga sången regerar över den manliga och låtarna där hon sjunger låter betydligt bättre rakt genom hela linjen. Den manliga sången blir lite för mycket déjà vu och låtarna är inte lika bra heller. Bästa av låtarna tror jag att White on White är, i övrigt är det inte speciellt mycket minnesvärda låtar på detta album. Kanske inga större svagheter kan finnas så kanske inte styrkorna lyser med sin närvaro. Jag tror att de som uppskattar synthpoppen och de andra beskrivningarna som jag ritat ned i denna recensionstext kommer att uppskatta detta album, det har definitivt sådant att erbjuda. Den som söker något med lite mer fräscht tänkande lär dock inte finna speciellt mycket av värde här.

Jag gillar White on White bäst på detta album, det börjar bäst men sedan tröttnar jag ganska snabbt ju längre albumet lider. Jag saknar lite variation och lite djup men kanske främst lite fantasi och nytänkande. Det är ett schysst album som passar bra när man sladdar sunt på frusna höstvägar men kanske inte ett man tar med sig och lyssnar på vid något annat tillfälle.

 

HHHHHHH