Ende
Emën Etan

Ett franskt band som kallar sig Ende är vad som hamnat under min lupp idag och av omslag att döma är det ett band i den mer svarta änden av det musikaliska spektrat. Det är bandets tredje album, föregångaren The Rebirth of I har hyllats av många och även det nya albumet har fått goda vitsord i recensioner jag läst när jag efterforskat på det så-kallade nätet. Emën Etan kallar de sitt nya album och de innehåller tio spår.

Tio spår av musikaliskt mörker, svartmetall av klassisk men samtidigt atmosfärisk typ. Produktionen känns som att den blickar lite bakåt i tiden, det känns lite som äldre svartmetall när det gäller det produktionstekniska, men ljudbilden är samtidigt inte omodern. Den är snarare hyfsat fräsch skulle jag vilja påstå. Låtmaterialet är dock inte så våldsamt varierat utan bjuder mest på mörker och atmosfär, skrikande vrål i bästa svartmetallanda – ganska schyssta vrål tycker jag faktiskt - och på ett album i denna genre som inte känns alldeles för långt vilket är lite ovanligt. Ende bjuder helt enkelt på ett ganska fräscht perspektiv i en genre som oftast känns ganska trött och oinspirerad. Dessutom har de förstått att svartmetall ska ha en rå ljudbild.

Rått och mörkt, atmosfäriskt och spännande – så tycker jag att detta album kan sammanfattas på ett koncist sätt. Det är dessutom ett bra album, så här tycker jag att svartmetall görs när den görs bra. Ende har satt samman ett spännande album helt enkelt, ett ni definitivt inte får missa om ni uppskattar svartmetallgenren. Även om du inte gillar svartmetallen överdrivet mycket så finns det alla möjligheter att du kan tycka detta album är tilltalande.

Jag gillar Emën Etan, det är ett väldigt tilltalande album med flera vassa och tilltalande låtar. Riktigt underhållande, grått och mörkt, svartmetall sett från sin bästa sida. Kanske inte något världsförändrande eller superfantastiskt men Emën Etan får definitivt tummen upp från mig.

HHHHHHH