Wickman Road
After the Rain

Efter regnet dyker en kvintett svenska AOR-fantaster upp för att skapa sitt första album, de befinner sig på en plats kallad Wickman Road mitt i skogen någonstans i Småland. Bandet föddes officiellt för två år sedan och 2015 började de spela in sitt första album, ett album som för bandet handlar om att ta sig igenom sina egna tvivel och hitta sin egen väg. Det låter onekligen intressant, frågan är bara om musiken reflekterar denna kamp eller om de överkom sina tvivel genom att göra som nästan alla andra i den melodiösa rockgenren, nämligen att härma vad andra redan gjort.

Musikaliskt är det ganska återhållet, inte så mycket tempo och sansat återhållen energi. Man noterar egentligen redan från inledande titelspåret varthän det bär med detta album, relativt fräsch ljudbild och produktion – kanske att de faktiskt håller sig lite utanför den extremt breda huvudfåran i denna genre. Hyfsad sångare, inte helt typisk för genren, vilket är positivt. Albumet har i övrigt mer eller mindre samma variation man brukar få från något i AOR-genren och det bjuder väl egentligen inte på några större överraskningar, samtidigt ligger det inte helt inom standardmallen så det är faktiskt ett album man tar notis av och inte ett som nästan bara försvinner ur ens medvetande direkt.

Ett av de bästa melodiösa rockalbumen jag hört på länge, sköna medryckande låtar och en bra känsla i musiken. Det låter inte som en Journey-, eller Totokopia vilket alltför många album i denna genre gör, det innehåller alla typiska ingredienser ur genren men gör det alltså utan att fastna i samma fällor som de flesta band i denna genre brukar fastna i. Därmed inte sagt att det inte låter extremt välbekant eller att albumet fortfarande är väldigt förutsägbart, det är trots allt melodiös rock som är en genre näst intill omöjlig att göra något unikt inom. Wickman Road har dock lyckats med ett debutalbum som borde märkas, det bör definitivt tilltala de som generellt uppskattar denna genre och säkerligen en större publik än så.

När de gäller låtarna på albumet tycker jag att balladerna generellt är ganska tråkiga, speciellt I Believe in You, No Matter the Distance är ett undantag och är faktiskt ett av de bästa spåren på albumet. Bäst tycker jag att det inledande titelspåret är, och generellt är låtarna riktigt bra, bortsett då från ett par av de lugnare låtarna som känns ganska sömniga. Det är dock ett debutalbum så man kan inte förvänta sig att allt ska vara perfekt, jag får dock ge dem tummen upp eftersom de lyckats sätta samman ett av de bästa melodiösa rockalbumen jag hört på ett tag nu – After the Rain är helt enkelt ett riktigt bra album, väl värt att titta närmare på.

HHHHHHH