The Pete Flesh Deathtrip
Svartnad

… och nu alla barn, nu ska vi ut på en resa med herr Pete Flesh. Det är en resa i mörker, svartnad och kyla med frost, vargar och fallerande solar – precis allt en saga behöver. En saga skriven med fjäderpenna på papyrus i ett rum endast upplyst av ett stearinljus som ibland fladdrar betänkligt av författarens utandningar och de återkommande plötsliga vinddrag som ofta plågar gamla stenhus. Denna tripp går i åtta etapper och har återberättats i åtta kapitel, snyggt återberättats även om omslaget inte direkt tilltalar övertecknad.

Mörkt, svartnat, lite kallt och frostigt men inte utan hopp i döds-/doommetallskepnad. Rösten är mörk och vrålande, inte unik men inte heller alltför stereotyp. Pete och hans kumpan iscensätter sedan allt med ett modernt och snyggt ljudlandskap med mycket detaljer och mycket djup. En saga som växer allteftersom man fördjupar sig i dess innehåll, en dramatisk saga och en resa som på ett tåg genom en mörk evinnerlig vinter där hungriga vargar och gamar bara väntar på att få någon stackars själ som inte överlevt resan.

Det är en jävla resa, så mycket kan jag konstatera efter att jag lyssnat ett antal gånger. En resa som bjuder på allt man kan önska sig när man sätter tänderna i materialet, med melankoli och mörker piggas jag upp en mörk och dyster arbetsdag bland trivialitet och stagnation. Det bästa är att trippanordnaren balanserar sitt mörker med lagom doser hopp och ljus då ett mörkt och hopplöst album hade varit just hopplöst. Nu undrar säkert du om det är en resa värd att ta, om den bjuder på din kopp te. Jodå absolut din kopp te med en skvätt honung i, sådär lagom beskt och mörk med en liten klick sliskig sötma – precis som man vill ha det, och biljettpriset är definitivt överkomligt.

Ta resan, du vill inte missa den suveräna vargavintern som kanske är det bästa dödsmetalliska jag utsatts för på ett tag. Men det är inte bara den, när resan når slutstationen i totalt mörker, svartnad, kan jag inte annat än konstatera att det är en grym resa. Och när allt är över står man där i mörkret och undrar: vart fan är jag? Ja inte fan är det Strängnäs i alla fall.

HHHHHHH