Thy Shade
The Last Goodbye

Ska man racka ner på ett band bara för att det bästa de producerar på sitt debutalbum är egna versioner av andras låtar? Jag tror inte att man behöver det när bandet är så bra som Thy Shade och deras debutalbum The Last Goodbye, även om titeln tycks indikera att de börjar med sitt sista album. Det är annars en duo som gömmer sig bakom det intressanta skivomslaget, sångerskan och pianisten Diana Shade samt trumslagare, gitarrist och bassist Mane Cabrales. De bjuder på åtta egenhändigt sammanknåpade låtar samt tre coverlåtar, och den kvicktänkte matematikern inser då att de knappa 44 minuternas speltid är uppdelad i elva spår.

Man brukar ju ofta sätta etiketten gotisk metall när det handlar om kvinnofrontad tungmetall med klassiska undertoner, vilket gäller för detta album. Sopransång är ganska vanligt, det förekommer lite vrål och en hyfsad variation i sånginsatsen som i de mer klassiska tongångarna låter alldeles fantastisk. Bandet bjuder på mycket melodier, hygglig variation och ett album som driver på snyggt även om tempot inte är speciellt högt. Thy Shades debutalbum bjuder helt enkelt på en riktigt vass produktion med imponerande ljudlandskap och fängslande klassiska undertoner.

Det går inte att säga annat än att det är ett kvalitetsalbum med genomgående riktigt vassa låtar även om coverlåtarna är de schysstaste, Tomaso Albinonis Adagio och Charles Gounods Oh Divine redeemer som tillsammans med Pietro Mascagnis Inneggiamo är albumets höjdpunker – klassiska och snygga hymner som är riktigt fina att avnjuta. Men de andra låtarna är också riktigt snygga och jag tycker att det inte finns någonting att klaga på egentligen även om man alltid vill att bandens egna kompositioner ska vara de bästa, jag kan inte se att detta album har några svagheter.

Med allt det skrivet finns det inte mycket annat att göra än att konstatera att detta album är väl värt att titta närmare på. Jag kan definitivt rekommendera det, det är riktigt bra och riktigt underhållande och det känns ändå ganska fräscht trots att detta är en alltmer välbefolkad genre och det blir allt svårare för nya band att kännas intressanta. Thy Shade lyckas dock väl med att kännas intressanta och jag kan väl inte annat säga än att ni bör lägga namnet Thy Shade på minnet, om nu inte detta är deras sista farväl.

HHHHHHH