Thor
Metal Avenger

Thor är en kraftfull rocker med en lång historia och nu har han ytterligare ett album på sin CV som sträcker sig tillbaka till sjuttiotalet. Metal Avenger kallar han sitt nya album och det ser ut som något som skulle kunnat ha varit släppt av Manowar eller något annat liknande band. Kanske är det tur att jag inte direkt korsat väg med Thor tidigare så att jag får en fräsch infallsvinkel för nog fan lär det vara svårt att hitta nya uttryckssätt efter en hel hög med album. Egentligen kanske jag borde ha recenserat eller kastat detta album mycket tidigare eftersom jag haft det länge nu, dock fick det till sist en chans och eftersom jag lyssnat på det ett antal gånger nu, trots en ganska lång speltid.

Heavy metal, stereotypisk sådan. Det låter ungefär som arketypen av genren, inte direkt det mest nyskapande albumet jag hört i mitt liv, ett gäng gästinhopp från många kompetenta musiker livar dock upp och skapar viss dynamik. Sångare Thor är väl egentligen inget vidare men det fungerar i samspel med musiken. Okej, modern produktion, bra energi, ofta medryckande refränger, treackordsverser och det där vanliga vi brukar få på ett heavy metal-album. Tänk heavy metal och du hör ungefär detta album, så kan man enklast beskriva det och det är dessutom hyfsat varierat så att man bör kunna överleva den 57 minuter långa speltiden.

Solitt album, kanske lite töntigt men ändå medryckande nog för att underhålla en lyssnare. Bra driv och energi, hygglig variation – jag tror att en heavy metal-fan säkert kommer att uppskatta vad denna kroppsbyggare har att erbjuda. En del låtar är dessutom väldigt bra faktiskt, det blir mycket kliché men ändå finns det ett par schyssta höjdpunkter som inte känns lite intetsägande som heavy metal i stort tenderar till att göra. Det är kanske det som gör att albumet trots allt inte känns lika tröttsamt som många andra band jag hört i genren, därmed inte sagt att detta album är fantastiskt eller ens rekommenderat men om du gillar heavy metal så lär det säkert tilltala och underhålla.

Bäst är spåren T.H.O.R. och Stars upon Stars som jag tycker är riktigt vassa, speciellt det sistnämnda som sticker ut lite. Kanske inte speciellt imponerande egentligen men det är en solid insats som är svår att ogilla och töntighet kan trots allt vara underhållande ibland och om jag ska säga en sak om Thor så är det att det är en tönt – en typisk metaltönt.

HHHHHHH