Narvik
Ascension to Apotheosis

Narvik är ett norskt samhälle som tydligen en gång inhyste en musiker en tysk trio snubbar uppskattade och det var för att hylla denne herre som bandet tog namnet Narvik. Det handlar alltså om en tysk trio där en av musikerna tagit namnet på en sjukdom och en är en bokstav. Omslaget är annars ganska roligt och vi kan också konstatera att bandet har släppt ett album sedan tidigare och har senast släppt ett par EP. Nu släpper de alltså ett nytt album som de kallar Ascension to Apotheosis och det har jag tittat närmare på.

Svartmetall är vad det handlar om när man lyssnar på Narvik, lite komplicerad, lite bättre producerad än mycket svartmetall men musikaliskt ändå väldigt typiskt för genren. Typiskt svartmetallgrymtande, inget konstigt i det vokala. På det hela taget känns det som ett relativt typiskt svarmetallalbum, kanske lite mer komplext än vissa men ingenting som slår mig som speciellt överraskande utan det låter ganska mycket som den mesta svartmetall jag hört. 41 minuters speltid på åtta spår är vad vi får på detta album och inte speciellt mycket variation över dessa spår, det första är ett instrumentalt intro så det skiljer sig åtminstone lite.

Inget vidare album egentligen, svartmetallare kommer säkert finna att det är ganska okej medan resten av oss antagligen inte kommer att vara det minsta intresserad. Hyfsat gjort men tama låtar och ganska ointressanta drag rakt igenom gör albumet ganska trött och ointressant. Det känns ganska segt och tamt tycker jag och inte alls i nivå med det bästa som finns i denna genre. Jag tycker att Narviks musik är ganska själlös och ointressant och att detta album faktiskt inte direkt bjuder på någonting av värde, det är hyfsat bra gjort och man kan ju alltid respektera hantverket men ett bra hantverk och en spännande slutprodukt är tyvärr inte samma sak.

Det börjar inte helt ointressant men därefter blir det bara ännu ett svartmetallalbum som går in genom det ena örat och ut genom det andra. Ett album som inte riktigt har något, det finns ingenting som fångar mig som lyssnare utan det känns bara som ännu ett sömnigt album.

HHHHHHH