HMS Keelhaul
Anchord

Det låter inte som något vidare skepp att borda kan jag tycka, speciellt inte om kölhalande verkligen ingår i resan. Det ankarprydda albumet är skeppets första längre resa och besättningen är finsk. Det finns en kortare resa sedan tidigare men nu beger de sig alltså ut på jungfrufärden i de lömska rock/metalliska farvattnen som sänkt en hel massa skepp tidigare. Det här börjar definitivt väldigt snyggt, nästans filmiskt skulle jag vilja påstå.

Annars handlar det om ganska traditionell rock/hårdrock, med melodiösa låtar och en ganska medryckande karaktär. Ganska lätt att ta till sig och även ganska okomplicerat. Inte direkt unikt, men väl producerat och väl framfört. Sångaren är ganska bra och melodierna fungerar väl. Kanske att albumet hade kunnat vara lite mer varierat och ha lite mer av det man hör i introduktionen som dock aldrig återupprepas. Tio spår och 46 minuters speltid är vad vi får på albumet och det känns tack vara lite liten variation som ett ganska långt album.

Ett bra album med bra låtar, det kunde ha haft lite mer energi och lite mer driv men finnarna håller skutan flytande och navigerar väl inom huvudfåran. Kanske att de skulle vara lite mer vågade, lite mer äventyrliga. Det känns som att det är säkerheten främst och att det är dubbla skott, livbåtar, dykarutrustning och flytväst – det behövs lite mer våghalsiga inslag, kanske kasta bort några säkerhetsfunktioner och våga lite mer.

Jag hoppar kanske inte högt men det är trots det ett schysst album att lyssna på, det är en fin debut men bandet måste våga mer om de vill skapa något mer intressant i framtiden. Anchord är ett schysst album, kort och gott.

HHHHHHH