Ephyra
Along the Path

Ephyra är något så ovanligt som ett italienskt episkt folk-/symfoniskt metalband. Detta album som kallas Along the Path är deras andra album och det har ett snyggt minimalistiskt omslag även om jag tycka att svärdet i loggan känns lite väl italienskt. Som så många andra band som stoppar folk i sitt metal-epitet är det ett band med många medlemmar, det handlar om en sextett där två av medlemmarna är sångare – en manlig och en kvinnlig.

Skivbolagets pressavdelning beskriver detta som melodiös dödsmetall med inslag av de folkiga och symfoniska – jag kan väl kanske gå med på det även om jag nog inte skulle vilja kalla det dödsmetall utan snarare folkmetall eller så. Landsmännen i Furor Gallico och Elvenking känns väl som de närmast stående rent stilistiskt, dock har detta band en kvinnlig huvudsångare och kanske vrålar lite mer än Elvenking. Den kvinnliga sångaren är okej, den manliga vrålaren gör ett ganska blekt intryck. Produktionen är ganska modern och snygg men har samtidigt ett lite drag av råhet och känns inte så polerad som vissa band kan göra. Inte speciellt tungt och kanske inte heller speciellt varierat trots att stilen borde tillåta att man går en bit utanför stigen.

Det känns som att de håller sig längst med stigen hela vägen, vi får inga överraskningar och väldigt lite fantastiskt bra musik. Den första låten, efter introt, är dock riktigt vass och sätter an en ton som tyvärr bara kan göra en besviken allteftersom albumet fortgår. Grym start och sedan en ganska sömnig och tråkig avslutning. Ephyra gör ett solitt och positivt intryck men deras andra album är inget som kommer att ta plats i hyllorna där jag har mina skivor, dels för att jag inte har plats där och dels för att det inte är bättre än något av de album som redan står där, i denna genre finns det faktiskt ett par.

Kort och gott är detta en ganska bra skiva som dock inte riktigt tänder till och som inte riktigt kan behålla min odelade uppmärksamhet, och jag tror inte att det beror på att den är 52 minuter lång för det bör inte vara ett problem i en genre som kan varieras ordentligt. Nej, de har nog bara inte riktigt låtmaterialet för att gripa tag i mitt intresse och detta album lär nog glömmas bort ganska fort, kanske att de inte skulle ha tagit titeln så bokstavligt och vågat sig en bit från den redan upptrampade stigen.

HHHHHHH