Diffracture
Oneiros

Progressive Djent Metal, det är tydligen den genre som italienska Diffractures musik ska falla inom. Ännu ett genrenamn att komma ihåg uppenbarligen, en genre som ska innefatta band som Meshuggah, TesseracT och ett gäng till. Modern melodiös metal kan man faktiskt också säga med inslag av de komplexa element som ofta kallas progressiva även om tusentals band gör dem nuförtiden. Snyggt skivomslag och snygga melodier, en välgjord debut.

Det hade varit positivt med lite mer klämkäcka element som hade dragit lite mer intresse till låtarna som känns ganska lika varandra och inte riktigt tillräckligt dynamiska för att dra mitt intresse fullt ut. Modern snygg produktion är det annars och bra framförande, det finns helt klart kompetens men de hade behövt arbeta lite mer med sina låtar för att jag skulle bli mer såld på vad jag hör.

Det är absolut inte dåligt, snarare tvärtom – jag tycker att det är bra men samtidigt är det väldigt svårt att skaka av sig känslan av att det kunde ha varit betydligt bättre om de ansträngt sig lite mer med låtarna. Ett plus i alla fall för att de inte väljer en progressiv inriktning som innebär långa låtar med en massa onani, för vem fan hade orkat lyssna på något sådant?

Jämntjockt och bra album som gärna hade fått varit lite mer klämkäckt och de hade gärna helt fått skippa vrålsången då jag tycker att den låter ganska patetisk. Känns nästan lite tysk, sådär gedigen och fantastiskt välgjord men ingenting som drar intresset till sig och framförallt inte spännande nog för att skapa ett habegär – lite som tyska produkter i allmänhet mer Volkswagen än Ferrari om man säger så.

HHHHHHH