Crystal Ball
Déjà-Voodoo

Tänk om schweizarna bara kunde ha bemödat sig att titta in i kristallkulan där de kunde konstatera att ett uttryck som ”less is more” hade varit bra att anamma för deras nya album Déjà-Voodoo. Ett album som kanske inte direkt lovar det mest nyskapande i musikväg men det är inte känslan av déjà vu som förhindrar att detta album når riktigt höga toppar, det är oförmågan att sätta stopp. Hård och rivig hårdrock/metal med fullt ös kan inte pågå i närmare timmen, okej 46 minuter om du inte skaffar digipak-varianten, med hela 56 minuter om du gör det. Det är för långt, eftersom du börjar få känslan av extrem déjà vu mot slutet av albumet, ungefär som att: ”hörde inte jag den här låten alldeles nyss?” och så vidare.

Annars börjar allt så bra, inledande titelspåret är en käftsmäll (där fick du, lyssnare). Sedan fortsätter det med hårt rockande superlåtar, tills man får en ny käftsmäll och helt somnar av. Någonstans under spår åtta känner jag att luften går ur Crystal Balls nya album som fram till dess känts som en rungande succé, speciellt i jämförelse med magplasket de gjorde förra året. Samma klassiska hårdrock som de tidigare bjudit på men snyggare producerat och med bättre låtar, framförallt bättre och mer medryckande refränger – men också bättre energi. Definitivt ett bra album speciellt fram till spår åtta där jag tröttnar ganska mycket och efter det är mitt intresse för albumet dött.

Det är synd eftersom det börjar så bra, så vasst och dramatiskt men med den svaga avslutningen så hamnar betyget i mitten istället för på den övre halvan. Men visst, det är definitivt ett stort framsteg i jämförelse med dess svaga föregångare, det kan dessutom sägas vara ett hyfsat rekommenderat album – speciellt om du gillar bandets tidigare alster.

Som helhet är det ganska bra men om man köper albumet i digitalt format kan man bara behålla de åtta första spåren och på så vis skapa ett grymt underhållande album då alla åtta inledande spåren är riktigt vassa. Kort och gott kan albumet beskrivas som åtta spår av riktigt underhållande klassisk hårdrock med bra energi och känsla, sedan kommer en ohälsosam överdos som får en att vilja sticka nålar i dockor av bandets medlemmar.

HHHHHHH