An Endless Sporadic
Magic Machine

En ändlös serie av slumpmässigt tillfälligt förekommande förekommanden, är en ungefärlig tolkning av vad detta bandnamn egentligen betyder, En ändlös sporadisk kallar de sig. Lite av en antites kan man tycka men om man lyssnar på deras musik blir det lite mer logiskt eftersom det precis så man bäst beskriver deras musik, som en ändlös sporadisk antites. Det finns en hel hög prominenta musiker på sporadikernas andra album som kallas Magic Machine och en magisk maskin är precis vad det är med ovanliga instrument och med ovanliga infallsvinklar dras vi in på en resa genom magi, tid, rymd och allt det där andra man kan resa genom under en LSD-tripp. Nu är inte albumet på långa vägar lika skruvat som en sådan men det är ett spännande och oförutsägbart album som är betydligt säkrare att intaga än LSD.

Instrumental progressiv rockmusik är vad det handlar om och progressivt är vad det är, framåtsträvande, oförutsägbart och nytänkande. Kanske inte alltid i bästa form då det finns några mindre schyssta partier men som helhet är det en underbar musikalisk resa där man stöter på den ena antitesen efter den andra och man kan framförallt aldrig förutsäga vad som kommer härnäst. De femtio minuterna albumet tar att spela smyger snabbt iväg och du inser att det är 50 minuter senare när det plötsligt blir tyst i hörlurarna och du känner samtidigt besvikelsen över att lämna din egen fantasivärld för den tragikomiska verkligheten och istället för att ta itu med den verkligheten just då får albumet snurra en gång till.

Det är ett hypnotiskt underhållande album som definitivt fångar mitt intresse som lyssnare, det känns också idérikt och fräscht – epitetet progressivt känns betydligt mer riktigt för detta album än för väldigt många extremt förutsägbara album som fått samma epitet. Skrev jag förresten att det är grymt bra? Det är det, underhållande som tusan och spännande till tusen, jag gillar definitivt sådant som detta och hade det inte varit för ett bra döpartier som känns lite tråkiga och kanske till och med en aning onödiga så hade jag definitivt givit detta album sex poäng och det hade varit med och slagits om titeln som årets album med de få andra sexpoängarna som släppts 2016. Nu är det inte riktigt så bra men inte långt ifrån, och för det mesta griper magin tag i mig och håller mig fast vilket räcker väldigt långt.

Jag tänker inte ge mig in på att beskriva musiken närmare, eftersom det är omöjligt men vi får ett palaver av musikaliska influenser och musikalisk kompetens samlat på en femtio minuter lång skiva, allt från tevespelsliknande melodier till riktigt schyssta klassiska proggrockgrejer och en hel drös med annat som man kan tänka sig och en del man inte kan tänka sig. Mer eller mindre en musikalisk fullträff som jag bara måste rekommendera till er alla, jag kan bara rekommendera att ni spelar den i er musikspelare som då uppgraderas till en Magic Machine.

HHHHHHH