Whyzdom
Symphony For a Hopeless God

Symfoni för en hopplös god, jag undrar vem de har i åtanke. Kan det vara den kristna guden som genom historien stått för åtskilliga folkmord och diverse andra mindre positiva saker, kanske judarnas gud som egentligen är samma men kanske inte används för samma ändamål som den kristna guden. Kanske är det Allah en gud i vars namn mördandet nått stora höjder på senare tid. Svaret är att det finns många hopplösa gudar i fantasin hos människor på denna planet vilket kanske inte är så konstigt då vi människor är fullständigt inkapabla att förstå även de enklaste fakta. Något som också gällde Whyzdoms senaste alster som började så bra men sedan urartade i ett under av storhetsvansinne, är det kanske en fransk sak? Storhetsvansinnet alltså. Nu är det tillbaka och att bandet och dess huvudman herr Vynce Leff har extremt stor kompetens råder det ingen tvekan om men ska de denna gång lyckas hålla Storhetsvansinnet i Schack?

Bombastiskt och storslaget är vad som först kommer i åtanke när man hör Whyzdoms tredje album för första gången. Därefter noterar man att den kvinnliga sångaren blivit utbytt till en som är betydligt sämre, man kan ju undra om den första gick sönder och den modellen hade utgått, sådant händer ganska ofta och då får man ju ta vad man kan få fram, kanske en bättre begagnad modell eller något sådant. Snygg och mäktig ljudbild, hänförande musikaliska landskap avlöser varandra under sextiosju minuter och elva kapitel, det gör det lätt att imponeras och hänföras av vad som strömmar ut högtalarna. Jag erkänner att jag själv tappade mitt kritiska tänkande för en stund under tiden jag först bekantade mig med albumet och dess innehåll. En sak kan jag dock konstatera, och det är att det återigen är en kvalitativ produktion från detta band.

Här borde ju superlativerna flöda, om jag skrivit för något annat webbmagasin. Jag kan dock inte riktigt instämma i sådant då jag tycker att detta album är en fortsättning av föregångaren, det blir lite som Sagan om Ringen – det vill säga alltmer outhärdligt ju längre det lider. Detta album är för långt, för storvulet och framförallt med för lite substans för att det ska hålla hela vägen. Men det börjar snyggt och bra, låtmaterialet känns kompetent och för en stund stör man sig inte ens på utbytessångerskan, halvvägs in i albumet är jag redo att ge ett positivt betyg. Därefter sjunker mitt intresse och betyget alltmer och mot slutet blir det snarare snubblande nära en trepoängare än en fempoängare. Kan det vara så att Wyzdom utvecklas bakåt för varje album de gör? Vad är det som gör det så svårt för många kompetenta konstnärer att hålla sig på mattan och skapa ett konstverk som inte känns överarbetat eller påverkat av artistens storhetsvansinne.

De tre första spåren är riktigt bra men för varje minut som följer efter dessa växer den där känslan inombords, är det så konstigt att franska konstnärer massakreras? Jag stöder förstås ingen form av våldshandling men någon kanske borde örfila Herr Leff till sans för han verkar ha samma verklighetsuppfattning som en lök som tror att den är Kejsaren av Japan på 1700-talet. Ett totalt psykfall som borde låsas in på mentalsjukhus snarare än leda ett musikaliskt projekt, Symphony For a Hopeless God – kan det vara Vynce Leffs skruvade symfoni till sig själv? Ett ganska bra album som faller på grund av en total brist på självinsikt. Om ni avgudade det senaste albumet kanske ni även kommer att uppskatta detta, vi andra väljer dock album skapade av artister med lite bättre självinsikt.

HHHHHHH