Tomb of Finland
Below the Green

Att gissa varifrån Tomb of Finland har sitt ursprung kan inte vara alltför svårt. Finland förstås. Ett band där de första spadtagen togs redan 2009 men där ett debutalbum dröjt tills nu. Kanske var det svårt att gräva sig sex fot under jord, tjälen i den finska marken förhindrade kanske framstegen men nu har de fyllt upp kistorna och det första kapitlet i berättelsen om en kvartett förruttnade själar har skrivits och publicerats. Under gräset utspelar sig det kapitlet och det är inte för intet man får vibbar av smutsiga källarproduktioner med fuktigt ljud och liknande.

Om vi gräver i ljudbilden så kan jag konstatera att vi får en snygg produktion, mycket melodier som kombineras med mörker i en skön harmoni. Doom/dödsmetall av den äldre skolan kryddad med moderna inslag, kanske inte så riktad till en bred publik men målad enligt mallen för genren och känns riktad mestadels till den publiken. Sångaren är en ganska typisk för genren och generellt kan man konstatera att de knappast bryter någon ny mark med detta album utan att det är ett för genren ganska typiskt album. Mycket bra producerat och väl framfört, inte direkt unikt och inte sådär våldsamt varierat. Kort och koncist är det dock, bara 38 minuter på nio spår.

Den här skivan är något av ett mysterium för mig, det är schyssta melodier och riktigt bra producerade låtar men ingen av dem griper tag i mig. Det är inte så att det är dåligt men för varje gång jag lyssnar på det tappar jag snabbt intresset och känner att jag vill höra något annat. Egentligen tycker jag att jag borde gilla det här albumet men jag gör inte det, det känns för trött och framförallt för ordinärt för att gripa tag i mig och till sist kan jag konstatera att det inte är något vidare och att det nog finns betydligt bättre alternativ i denna genre.

Det är inte heller något av spåren som sticker ut från de andra i vare sig positiv eller negativ bemärkelse, jag kan tycka att detta album är lite av ett typiskt exempel på bortkastad kompetens, åtminstone den musikaliska. Det låter ju så bra och musik som denna borde jag tycka om men det finns ingenting i låtarna och jag tröttnar väldigt fort, det tycks som att det bästa alternativet vore att begrava detta album tillsammans med dess upphovsmakare och sedan vänta några år på en ordentlig attack från graven – jag skulle inte bli förvånat om det blev en alldeles lysande sådan.

HHHHHHH