Sideburn
Evil or Divine

Sidbränna från Stockholm bör ej förväxlas med bandet från Schweiz som har samma namn, detta är deras femte album som är antingen ondskefullt eller gudomligt. En staty på framsidan är vad de pryder sitt nya album med, det ser lite intressant ut får man väl påstå men det är sällan samma sak som att det faktiskt är bra. Ett album med sju spår och där inspirationen sägs komma från band som Black Sabbath, Led Zeppelin, tidiga Sorpions (ett band jag måste ha missat), Rainbow eller Candlemass men även nyare band som till exempel Alter Bridge och för den som hört något av dessa band är det en hyfsat fingervisande jämförelse att nämna dessa.

Doom metal med progressive inslag, med lite retrokänsla där vi tas med tillbaka till sent sjuttiotal och den stilistik som rådde då men förstås med moderna produktion och större djup. Bra sångare för genren och om du vill att jag jämför med ett specifikt band kan jag slå till med Candlemass för det är nog det band som ligger närmast Sideburn även om Sideburn är betydligt mindre mässande i sin stil. Ganska lågt tempo med tunga gitarrangrepp och intensiva solon är vad som erbjuds på detta album och de sju spåren bjuder på hygglig variation och intressant dramatik. Hyggligt djup och albumet känns relativt långlivat och bör inte vara något man tröttnar på alltför enkelt.

Ett bra album i det stora hela med bra driv i låtarna, skön energi och trevlig variation. Låtarna är skönt tunga och lagom domedagsvarslande och frågan om ondska och gudomlighet är svår att besvara – kanske är det så att det finns gudomlighet i bandets onda mörker. En sak jag frågar mig när jag lyssnar på Sideburn är varför de kallar sig för Sideburn och inte något mer intressant för detta band, Sideburn låter inte speciellt doomigt eller djupt men kanske är det bara ett namn som bara hängt med. Hursomhelst, deras femte album är definitivt väl värt att titta lite närmare på för den som gillar genren.

Bäst är femte spåret The Day the Sun Died som visar upp bandet från sin bästa sida, här är de riktigt bra och slår de flesta av sina genrekollegor på fingrarna. Utöver nämnda spår är det dock lite tunnsått med höjdpunkter, det är schyssta låtar men ingenting som glänser på samma sätt som dagen då solen dog. Evil or Divine? Det är en bra fråga, tur att det enda jag behöver avgöra är om det är värt att lyssna på och det kan jag konstatera att det är, åtminstone om du gillar alla (eller ett par av dem) band som tidigare nämnts i denna recensionstext.

HHHHHHH