Sebastien
Dark Chambers of Déjà vu

Tjeckiska Sebastien är tillbaka med ett nytt album, debuten för fyra år sedan togs väl emot av oss på Hallowed. Nu är det så dags igen med de mörka kammarna av déjà vu vilket förstås är en titel som skulle vara perfekt på ett best of-album men det är inte vad de har att erbjuda nu utan det är ett nytt album och precis som sist har de tagit hjälp av några fina gästmusiker som till exempel Tony Martin som kan vara den vassaste sångare Black Sabbath använt sig av – inte bättre än Dio generellt men bättre i Black Sababth. Roland Grapow finns också med på ett hörn, han har bland annat vridit på lite rattar för att skapa den ljudbild bandet har på detta album. Ett långt album med en speltid på över en timme där de avslutande spåren är liveinspelningar, en av den egna låten Dorian från första albumet och den andra Black Sabbath-covern Headless Cross.

Musikaliskt är det som tidigare, episk power metal med stora melodier och refränger. Mycket keys och en del inslag som bär stora influenser av klassisk musik, snygg ljudbild utan att bli för polerad – även livespåren låter bra ur den synvinkeln. Hyfsat med variation men jag tror att många mer med mig har lite svårt att hålla intresset uppe hela vägen och överraskas när livelåtarna kommer och väcker ett väldigt slumrat intresse. Det avslutande spåret är framförallt intressant, de hade kunnat spola lite mellansnack speciellt i avslutningen av det första livespåret och innan Headless Cross.

Jag tror en huvudinvändning mot detta album kan vara att det är tretton spår som låter ganska lika varandra och sedan två livespår där speciellt det avslutande är diametralt annorlunda i jämförelse med resten av albumet – och det avslutande spåret är också det klart bästa på hela albumet. Sebastiens egna låtar är inte av den kalibern, de är bra men inget av dem griper tag i en som Black Sabbaths kanske bästa låt. Överlag är det dock ändå ett bra album, jag gillar att lyssna på det, bandet har skön atmosfär i sina låtar och låtarna är generellt väldigt bra. Dock är problemet att jag tappar intresset efter en fem-sex låtar och vaknar inte till förrän livespåret Dorian förändra ljudbilden ganska radikalt och avslutningen kan inte annat än göra en väldigt positivt inställd. Jag tycker att detta album är riktigt bra, starka melodier och bra driv, synd bara att de inte villa mörda lite mer för det hade albumet mått väldigt bra av – titeln skulle också kännas betydligt mer inriktad på något annat än vad vi får höra.

Det är ett album av déjà vu, ni som hört detta band förr kommer att tro att ni lyssnar på samma album ni hörde 2010 när debuten såg dagens ljus. Det följer lite för nära och bara Headless Cross känns egentligen som ett ordentligt avstamp mot något nytt och det är ett spår de inte ens själva skrivit. Förutom Headless Cross är första låten väldigt bra, därefter svalnar mitt intresse ju längre in på albumet jag kommer. Ett bra album av ett kompetent band, ett band som jag dock tycker borde ha kunnat göra betydligt bättre ifrån sig om de hade ansträngt sig lite mer med låtskrivandet.

HHHHHHH