Messenger
Captain's Loot

Messenger ger sig ut på plundringståg och med sig får de fem låtar från diverse olika band, de kryddar anrättningen med tre egna låtar. Det är ett album med en del musik vi hört förr men det är kanske inte helt menat som ett album utan mer som en gest till sin publik som gillar den nya vågen av traditionell heavy metal och bandets, enligt utsago, energiska liveshower. Kanske är det lite varning för rymdpirater när det gäller detta album som kan tänkas plundra både fans och andra band på vad de har, bytet blir som sagt fem låtar från banden Rainbow, Helloween, Running Wild, Zed Yago och Dio.

Musikaliskt är det inga konstigheter, tungmetall utan krusiduller med en rejäl sångare, tydliga refränger och distinkta riff. En del variation förstås eftersom låtmaterialet är ihopplundrat från diverse intet ont anande källor. Hyfsat kort och koncist med strax över 40 minuters speltid, solid produktion och kompetent musicerande och som ni kanske redan anat är det inget som direkt bryter ny mark med tanke på att det mesta, eller kanske allt, har vi redan hört förr. Åtta låtar får vi, de tre första är bandets egna och de avslutande fem är covers och dessa avslutas med Don’t Talk to Strangers som jag tycker inte riktigt passar som avslutningsspår på ett album men det kanske bara är jag. Om man ska säga något om låtvalen så är det väl bra att det inte är bandens största hitlåtar de gjort covers på för I surrender, Holy Diver, I Want Out, har vi väl redan hört coverversioner av till leda.

Det här kan faktiskt vara det bästa albumet jag hört från Messenger och jag vet inte om det kan sägas vara bra eller dåligt med tanke på att majoriteten av låtarna skrivits av någon annan. Det är åtminstone underhållande och jag har alltid gillat band som slänger med lite covers för det visar dels vilka band som inspirerar eller som bandet gillar och det visar också bandets förmåga att sätta en egen prägel på någon annans material. Jag tycker faktiskt att majoriteten av detta albums covers håller väldigt god nivå. Dock ska vi inte förringa bandets eget material på albumet för att jag tycker att även det håller god kvalité och hade det inte varit för att det aldrig lämnar stereotyperna kanske jag hade givit fler poäng ut vår betygsskala.

Näst bäst på albumet är inledande Sign of the Evil Master som är en klassisk power metaldänga med sköna melodier och bra refräng, den är strax före Running Wild-covern Port Royal som också rycker med väldigt mycket. Det är just när de gör lite snabbare medryckande låtar Messenger kommer mest till sin rätt, då är de väldigt bra. Bäst på albumet är Dr. Stein som förstås skrevs av Michael Weikath, det är också fortfarande bandets bästa låt – frågan är vad det egentligen säger, kanske att Dr. Stein är en förbannat jävla bra låt. Frågan jag ställer mig är dock varför de inte avslutar med Dr. Stein istället för en ganska trött cover av Don’t Talk to Strangers – just sayin’

HHHHHHH